Nåntuna fornminnesområde

Sönderhackat och destruktivt i Länsrätten. En granskning av

bostadsbyggnadsprojektet Västra Nåntuna ('Nåntuna ängar')

Ärendet Västra Nåntuna (av JM AB kallat 'Nåntuna Ängar') har varit föremål för upprepade överklaganden. Vi upplever bostadsbyggnadsprojektet som olyckligt i en rad avseenden vilket framgår av överklagandetexten och har i första hand hoppats att projektet skulle avbrytas i ett tidigt skede. Överklagandeprocessen har dragit ut på tiden och naturskövlingen liksom ingreppen i kulturmiljön har fortgått och förvärrats. Uppsala kommun har ansvar för att utvecklingen i kommunen sker på ett hållbart sätt men detta projekt kan snarast beskrivas som ett 'bra exempel på ohållbar samhällsplanering'.

Om projektet inte kan stoppas ville vi som ett minimum visa upp vad som sker och få tillfälle att föra en dialog med olika motparter som JM AB och Uppsala kommun. Vid vårt senaste överklagande begärde vi därför synförrättning och en sådan beviljades av Länsrätten i Uppsala län och skulle ske de 3 december kl. 13.30. Innebörden är att området i fråga visas upp för rådman, nämndledamöter, oss som överklagat och de som har ansvar för den byggverksamhet som skett fram till tidpunkten för förrättning.

Länsrättens företrädare dök upp med rådmannen Elisabet Andersson i spetsen. Också JMs företrädare kom liksom en person från Byggnadsnämnden i Uppsala. Undertecknad, Söderbaum hade i förväg talat med Björn Gillberg, riksbekant bland annat för 3G-processer i Värmland och på andra håll, om hur syn normalt går till och fått beskedet att det är vi som överklagar som har kommandot och bestämmer vad vi vill visa upp. Vi hade alltså förberett oss för att under maximalt en timme visa upp området och vad som där förevarit när det gäller naturskövling och ingrepp i kulturlämningar liksom peka på möjligheter att genom ändring i detaljplan rädda några gravar. Att bygga hus eller vägar på gravar eller andra fornlämningar är knappast någon bra grej.

Ett lätt regn var emellertid tillräckligt för att Elisabet Andersson skulle avbryta synen innan den hunnit påbörjas. Trots att vi utnyttjade asfalterade gator i området kunde hon inte tänka sig att fortsätta rundvandringen. Rådmannen var rädd om sina skor och hittade på anledningar att hindra oss i vår rätt att visa upp vad som skett.

Även i den andra delen - att få till stånd en dialog med motparterna - blev vi besvikna. Rådmannen vände sig till oss som överklagat med krav på precisering av våra yrkanden utöver vad som skett i överklagandeskrifter och ett särskilt dokument som framlagts för förhandlingarna och det var snarare vi som fick stå till svars för vårt agerande.

Någon dialog med Uppsala kommuns och JM:s företrädare kom aldrig till stånd. Den får i så fall föras på denna blogg. Nedan följer ordagrant de frågor som undertecknad Söderbaum förberett inför Länsrättens förhandlingar men som aldrig kunde ställas.

Länsrättens förhandlingar avslutades med fraser av typen: "Dom meddelas inom två veckor." Men vi lever i ett demokratiskt samhälle där inte bara Länsrättens företrädare har rätt att ge omdömen om vad som sker. Efter de olika frågekomplexen följer därför en betygsättning av de olika parter som har ansvar för natur- och kulturskövlingen i Västra Nåntuna, Uppsala kommun. Först alltså de av P. Söderbaum förberedda frågorna:

INFÖR FÖRHANDLING I LÄNSRÄTTEN DEN 3 DECEMBER 2007 (Mål Nr 961-07)

Vi läser i tidningarna om glaciärer som smälter och andra tecken på klimatförändringar. Hållbar utveckling har blivit ett allt viktigare samhällsmål där man bland annat har anledning att undvika degradering av naturresursbasen. 'Hårdgörande' av mark som sker vid asfaltering t ex i Västra Nåntuna är inte bra ur CO2 synvinkel. European Environmental Agency gör mätningar och konstaterar att skog och åkermark förloras genom fortsatt urban expansion. När JM bygger på tidigare industrimark är problemen mindre än när man tar jungfrulig mark i anspråk.

Förhandlingen skall äga rum mellan personer som kallas 'klagande' och andra som är 'motparter' vilket är begripligt men ändå värt en kommentar. Hållbar utveckling är ett gemensamt intresse för alla människor. Vi är alla (nästan alla?) uppsalabor som vill göra något för att reducera klimatrisker och de som bor utanför Uppsala har ett intresse i att uppsalaborna och deras företrädare bland politiker tar problemen på allvar.

Det finns alltså 'allmänna intressen' utöver enskilda intressen. Egentligen handlar det om ideologi och ideologisk orientering som finns hos var och en av oss och som också finns inbyggda i regelverk t ex MKB och lagar avseende fornlämningar. När vi diskuterar detta ärende bör vi alltså alla peka på vad vi har att komma med när det gäller att lösa gemensamma problem.

Nåntuna äng (före exploatering) kan ses som en allmänning (tillgänglig för alla och ägd av Uppsala kommun) som genom detaljplanen privatiseras och uppdelas i enskild egendom. Årike Fyris finns kvar som allmänning, låt vara i hoptryckt skick och ännu inte säkerställt.

FRÅGOR TILL JM AB:

Fråga 1

Har JM någon miljöpolicy och hur ser ni på JM:s samhällsansvar (Corporate Social Responsibility, CSR)?

Min bild av verkligheten och bedömning

JM var tidigt ute 1994 (tack vare en intresserad chef och ägare John Mattsson?) men denna miljöpolicy förefaller idag vara begränsad till materialval vid husbyggande och de potentiella husköparnas 'miljö' sedan de tagit husen i besittning.

Att döma av det nu aktuella ärendet förefaller man ha tappat fart i miljötänkandet. Hållbar utveckling har man knappast tagit till sig, t ex miljöeffekter vid markexploatering.

Fråga 2

Vad gör JM för att skydda fornlämningar och kulturminnesmärken?

Min bild av verkligheten och bedömning

Fornlämningar får inte stå i vägen för kortsiktig monetär vinst. Direktörernas bonussystem prioriteras. Därför tvekar man inte att göra ingrepp i mark där fornlämningar kan finnas. Man saknar också kompetens och system för att vidta åtgärder vid misstanke om fornlämningar. I den mån det finns system så gäller det att 'köra över' fornlämningar så att de inte senare kan upptäckas. Inte heller har samarbetet med Upplandsmuseet fungerat.

Vad JM däremot har gjort är att tvinga fram ett löfte från Uppsala kommun i köpeavtalet om att det inte finns några fornlämningar. Uppsala kommun har i sin tur kommit överens med länsstyrelse (länsantikvarie) om att han ej skall erkänna förekomst av fornlämningar (även i fall där det är alldeles uppenbart att de finns).

Fråga 3

Är det förenligt med JM:s uppfattning om samhällsansvar att skriva kontrakt med Uppsala kommun där kommunen garanterar att inga fornlämningar finns?

Min bild av verkligheten och bedömning

Det JM borde göra om man känner något samhällsansvar är att ge platschefer och grävmaskinister ett minimum av kunskap i arkeologi innan de får uppdrag i fornlämningskänsliga områden (som finns på flera håll i Uppsala). Som uppsalabor bör vi inte godta den nuvarande okunnigheten.

Fråga 4

Är det korrekt att JM haft initiativet när det gäller identifiering av Västra Nåntuna som ett lämpligt område för nya bostäder? Vem kom på denna märkliga idé?

Min bild av verkligheten och bedömning

Västra Nåntuna är ett exempel på hur det kan gå när man lämnar över för mycket av initiativ och planering till ett byggföretag.

FRÅGOR TILL UPPSALA KOMMUN:

Fråga 1

Anser ni att Uppsala kommun har en fungerande översiktsplan i relation till nu aktuella utmaningar?

Min bild av verkligheten och bedömning

Uppsala kommun saknar idag kapacitet för samhällsplanering för att klara den pågående snabba expansionen. Utbyggnadstakten måste minska och en fungerande spårbunden strategi utformas. Arbetsmiljön för samhällsplanerarna i stadshuset bör granskas.

Fråga 2

Om Uppsala kommun genom fastighetskontoret i kontrakt garanterar att fornlämningar inte finns, hur har ni i kommunen burit er åt för att kontrollera påståendet om att fornlämningar inte finns?

Min bild av verkligheten och bedömning

Uppsala kommun har inte gjort något för att kontrollera förekomst av fornlämningar. (I detaljplan nämns endast en fornlämning som ligger utanför och norr om detaljplaneområdet.) Däremot har man kommit överens med länsantikvarien om att inga fornlämningar skall medges oberoende av hur verkligheten ser ut.

Fråga 3

Enligt PBL, andra paragrafen, sägs att "det är en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten". Kommunen har alltså ett övergripande ansvar. Innebär inte detta att det finns klara gränser för vad som kan lämnas över till byggföretag?

Min bild av verkligheten och bedömning

Som jag ser det har man misslyckats i detta fall genom att lämna över för mycket av initiativ och planarbete till JM. Visserligen är privatisering 'inne' i Uppsala kommun men om man privatiserar samhällsplaneringen är man ganska säkert inne på fel väg sett ur uppsalabornas synvinkel. Även icke-uppsalabor påverkas om kommunen inte tar hållbar utveckling och miljöbalk på allvar.

Fråga 4

Har kommunens företrädare lärt sig något när det gäller användningen av MKB i relation till den aktuella planfrågan? Kvarstår bedömningen att "inga betydande miljökonsekvenser föreligger" fortfarande enligt ert sätt att se?

Min bild av verkligheten och bedömning

Att man gjorde sig av med kommunens ende miljöjurist (som fick avgångsvederlag) talar ett tydligt språk om hur min (vår) kommun fungerar i detta avseende. Man utgår från ett antagande att Miljöbalken inte gäller i Uppsala.

FRÅGOR TILL LÄNSSTYRELSENS KULTURMINNESENHET OCH TILL UPPLANDSMUSEET:

Fråga 1

Hur ser ni på er verksamhetsidé? Handlar det om att så smidigt som möjligt underlätta för bostadsbyggande och annan kommunal expansion? Vilken roll spelar kulturvården i förhållande till kommunala expansionsplaner?

Min bild av verkligheten och bedömning

Våra erfarenheter av fallet Västra Nåntuna är att Länsantikvarien och Upplandsmuseet inte tar rollen att skydda fornlämningar på allvar. I stället har aktuella aktörer inom länsstyrelsen gått in i en politikerroll med politiska bedömningar av vad som är lagom och smidigt agerande.

Fråga 2

Hur hamnade ni i den omöjliga sitsen att förneka fornlämningar och kulturminnesmärken när de uppenbart finns? Vad skall ni göra för att se till att fornlämningsregistreringen fungerar och den intresserade allmänheten bemöts på ett vänligt sätt?

Min bild av verkligheten och bedömning

Min egen 'hypotes' är att det finns ett nätverk eller kotteri (löfteskartell) som ser det som sin uppgift att till varje pris tvinga fram en snabb expansion i Uppsala. Genom maktkoncentrationen blir det svårt att rubba dessa aktörer i sin framfart.

FRÅGOR TILL LÄNSRÄTTEN:

Fråga 1

Under arbetets gång har flera förändringar i detaljplanen skett så att några tomter och huskroppar inte längre är aktuella på grund av fornlämningar (om jag förstått saken rätt). Det är vidare oklart hur Uppsalahem ställer sig till sin del av byggandet. Bör inte dessa ändringar och oklarheter leda till en ny detaljplan? Kan t ex barn leka i anslutning till de fornlämningar som Jan Stillström och andra har identifierat mitt i detaljplaneområdet.

Fråga 2

JM har fortsatt att bygga trots pågående överklagandeprocess. Det sägs att man därmed bygger på egen risk. Men vilken risk tar man? Är det inte snarare så att man tvingar fram en viss utveckling? Om Länsrätten kommer fram till att JM AB och Uppsala kommun har gjort allvarliga felbedömningar - hur kan Länsrätten agera så att JM och Uppsala kommun lär sig något av begångna misstag?

Fråga 3

Hur skall Miljöbalken och PBL tolkas i relation till fallet Västra Nåntuna, speciellt förhållandet att PBL skärpts när det gäller krav på MKB och samordning med Miljöbalken? Vilken roll spelar EU:s direktiv när det gäller MKB?

Fråga 4

Kan man göra något mer konstruktivt för JM ABs image och goodwill än att dölja misstag? Finns någon plan för att ompröva miljöpolicyn i vissa delar? Kan Uppsala kommun motverka sitt något skamfilade rykte ur miljösynpunkt? Kan den rättsliga processen bidra i denna del?

Uppsala den 3 december 2007

Peter Söderbaum,

professor emeritus i ekologisk ekonomi, Mälardalens högskola

Avslutande betygsättning

Det som är spännande med detta ärende är att man får en bild av hur samhällsplanering går till i Uppsala kommun.

Uppsala kommun och dess Byggnadsnämnd får till att börja med underkänt för att en enligt min bedömning godtagbar översiktsplan saknas. När man ser hur Göran Carlén som har ansvar för översiktplanering i Uppsala kommun far fram med långtgående planer för Bergsbrunna och området mellan Kuggebro och Sävja gård blir man förskräckt. Historiska sammanhang och tidigare debatt verkar okända för Carlén. Han tvekar inte inför långtgående naturskövling och som åskådare får man en känsla av en pansarkolonn med grävmaskiner som avser att krossa allt motstånd i södra delarna av Uppsala.

Det viktiga i dagsläget är att få till en godtagbar översiktsplan för hela kommunen och med förlängningar in i angränsande kommuner. Särskilt olika möjligheter till spårtrafik bör uppmärksammas. Alternativtänkande och konsekvensbedömningar bör vara ett viktigt inslag i en sådan planering. Tyvärr förefaller man idag systematiskt undvika att ta fram beslutsunderlag annat än i en ytlig mening.

Byggnadsnämnden får också underkänt för att man aldrig gjorde en MKB, dvs. Miljökonsekvensbeskrivning. Det handlar om att 'tänka efter före' dvs. helt enkelt om att ta fram ett godtagbart beslutsunderlag. Byggnadsnämndens ledamöter verkar felaktigt tro att man kan göra som man vill med MKB och att en subjektiv bedömning inom ramen för det kommunala planmonopolet är tillräcklig. Men MKB skall upprättas enligt kriterier som finns tydligt angivna i Miljöbalken och handlar om att skydda olika intressen som inte är begränsade till Uppsala och stadens invånare. Det bör noteras att även MKB har sina brister och att det finns andra bättre metoder att ta fram ett beslutsunderlag.

Förhandlingarna i Länsrätten skulle inriktas på Plan- och Bygglagen (PBL) medan t ex Miljöbalken aldrig togs upp av Elisabet Andersson trots att vår argumentering tillstor del handlade om Miljöbalken. (Känner hon inte till denna lag?). Men även inom ramen för PBL finns anledning att fundera över några grundläggande förhållanden. Enligt PBL 2 § sägs att det "är en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten". Om det är så frågar man sig hur rimligt det är att i hög grad lämna över initiativ och planering till ett byggföretag som av allt att döma bara kalkylerar i monetära termer. Om det är JM som svarat för samhällsplaneringen i det aktuella fallet är det ju till exempel JM som borde ha gjort en MKB. Undertecknad är övertygad om att alliansen i Uppsala är inne på fel väg när man lämnar över så mycket till privata företag. Om 'samhällsplanering' blir liktydigt med 'byggföretags privata planering' så har man tappat markkontakten.

Länsstyrelsen har flera roller i relation till byggnadsprojekt av det aktuella slaget. Dels bör Länsstyrelsen kontrollera att MKB genomförs när projekt svarar mot de kriterier som finns angivna i Miljöbalken. Detta har man alltså missat i det aktuella fallet. Kulturminnesenheten vid länsstyrelsen med Jan Helmer Gustafsson och med Upplandsmuseet som samarbetspartner har ett ansvar för att kulturminnesvården fungerar. Hur det ser ut på andra håll i Uppsala vet vi inte men när det gått illa i fallet Västra Nåntuna har kulturminnesenheten ett stort ansvar. Man har av allt att döma på förhand utlovat att inga fornlämningar av betydelse finns vilket sedan bland annat återspeglas i JMs köpekontrakt, där kommunens fastighetskontor med Örjan Almesjö varit inblandad. Aktörerna inom Länsstyrelsen har hamnat i en besvärlig sits när det blivit uppenbart att värdefulla fornlämningar faktiskt finns i området. Dessa obehagliga 'sanningar' har bland annat inneburit att man uppträtt direkt ovänligt, för att inte säga fientligt, gentemot intresserade uppsalabor som önskat anmäla förekomst av fornlämningar. Länsstyrelsen har därtill haft en märklig roll som överklagandemyndighet eftersom det till en del handlar om misstag som begåtts i olika avdelningar inom Länsstyrelsen. Som överklagandemyndighet har Länsstyrelsen bidragit till att ärendet fördröjts så att JM var färdiga med cirka 30 villor och grundarbete för andra hus när syn förrättades.

JM AB är ett företag som kan skryta med att man var tidigt ute på 1990-talet när det gäller miljöpolicy genom företagets grundare John Mattsson. Vid Mälardalens högskola i Västerås inleddes ett grundutbildningsprogram i ekologisk ekonomi 1995 och några år senare fick vi besök av John Mattsson enligt förslag från studenterna. JM uppträdde då i rollen som föredöme. Idag verkar det vara skralt med miljöambitionerna. Kanske nöjer man sig med att tänka på materialval vid byggandet ur miljösynpunkt. Viktigast förefaller dock vara de nyinflyttades 'miljö' när de tittar ut från sina balkonger och genom fönster. Att man i samband med en del byggprojekt exploaterar naturmark förefaller inte JM:s företrädare ta på allvar.

Länsrätten är vi besvikna på som framgått ovan. Förrättningen av syn blev aldrig genomförd på ett godtagbart sätt och de så kallade förhandlingarna innebar inte någon dialog mellan parterna. Den rådman som hade hand om ärendet bör nog tänka igenom hur hennes roll kan bli mer konstruktiv. Har rådmannen rätt att avbryta syn innan den påbörjats i ett läge där syn tidigare beviljats av samma Länsrätt?

Samspelet mellan olika parter

Den bild man får av hur samhällsplaneringen i Uppsala fungerar är mycket negativ. Ett antal aktörer som kan beskrivas som ett etablissemang ser det som sin huvuduppgift att samarbeta för att 'köra över' alla aktörer som har avvikande åsikter. Kommunens företrädare, JM, länsstyrelse med flera har bildat vad jag kallat en 'löfteskartell' och media som skulle kunna skildra det som händer har spelat en blygsam roll. De som överklagade från början togs aldrig på allvar och även i senare skeden har attityden varit nedlåtande. Man kan tala om ett 'demokratiskt underskott' som bör 'åtgärdas' som det heter nuförtiden. En viss lyhördhet gentemot uppsalaborna vore på sin plats. Det är vi som betalar statliga och kommunala skatter och som bor i denna del av landet.

Övrigt

Den helhetsbild man får är att ett antal aktörer håller varandra om ryggen och agerar enligt ett slags ofelbarhetsdoktrin. Några medgivanden om misstag har vi inte sett prov på. För att rå på denna lokala maktgruppering fordras sannolikt att man vänder sig till aktörer på nationell eller EU-nivå. Mitt förslag i detta skede är att Riksrevisionen granskar Länsstyrelsen i Uppsala län när det gäller sätt att tillämpa olika lagar, främst avseende utförande av Miljökonsekvensbeskrivning (Miljöbalken, PBL, EUs direktiv för MKB). Det blev ingen MKB när det gäller Västra Nåntuna och Länsstyrelsen fortsätter enligt uppgift att befria från MKB-studier i fall där de rimligen borde genomföras ännu idag. Finns ingen inlärningsmekanism? Är det bara smidig hantering som gäller medan respekten för gällande lagar tonas ned?

Man kan också peka på positiva saker. När vi velat informera oss i detta ärende har vi bemötts på ett vänligt sätt i Stadshuset av flertalet företrädare för kommunen. Sammanhållningen mellan oss som överklagat har varit god och vi har lärt känna 'nya' människor i vår del av Uppsala. Slutligen har vi lärt oss mycket. Det räckte inte eftersom miljötänkande och hållbar utveckling fortfarande spelar en perifer roll i Uppsala. Men detta kommer förr eller senare att ändras. Uppsala bör ta tillbaka kontrollen över bostadsbyggandet och se till att det sker på ett genomtänkt sätt. Ärendet är värt fortsatta studier (t ex genom samtal med de personer som hittills gjort sig onåbara) och kommer att beskrivas i internationella sammanhang.

Uppsala den 20 december 2007

Peter Söderbaum

Det bör tilläggas att de som i olika roller medverkat vid planering och byggverksamhet i Västra Nåntuna och andra intresserade är välkomna med inlägg till denna blogg. Förekomsten av möjligheter att föra en dialog på detta sätt (särskilt som det inte gick så bra på andra vägar) är något som kan stärka demokratin.