Nåntuna fornminnesområde

Normalt får byggherren (JM) ta kostnaden för ev. fornminnesundersökning. Så icke i detta fall.
I punkt 4 i kontraktet, 18/4 2006, mellan JM och kommunen så garanterar Uppsala kommun att
" de överlåtna områdena är fria från fornlämningar. "

Till
Länsstyrelsen Uppsala län            2007-02-13
75186 Uppsala


Undertecknade överklagar härmed Byggnadsnämnden i Uppsala kommuns beslut att ge bygglov till JM AB för Västra Nåntuna och begär inhibition av bygglovet. Detta beslut (2007-01-25) bör upphävas på grund av att man inte tagit fram beslutsunderlag enligt gällande lag. Detaljplan för Västra Nåntuna, Uppsala kommun (Diarienummer 2002/20042-1) har tidigare godkänts av kommunen.

Bakgrund

Detaljplanen för Västra Nåntuna omfattar cirka 11 hektar jordbruksmark som nu enligt detaljplan skall bebyggas med bostäder och vägar. Området gränsar till befintlig bebyggelse, Årike Fyris med Lilla Djurgården, Nåntuna Lund, hagmark med järnåldersgravar. Dessa dagar är det särskilt aktuellt att påpeka att Linnés Danmarksstig gränsar till området. De som äger fastigheter i anslutning till det nu aktuella området har beretts tillfälle att yttra sig och många har utnyttjat denna möjlighet. En lång rad fastighetsägare har uttryckligen avstyrkt detaljplanen vilket framgår av kommunens sammanställning (Stadsbyggnadskontoret, Samrådsredogörelse avseende förslag till detaljplan för Västra Nåntuna 2005-02-09). Sedan byggnadsnämnden tagit detaljplanen med smärre förändringar har ett stort antal sakägare överklagat och därvid framfört såväl snävare synpunkter som allmänna önskemål om natur och kultur. Ann-Mari och Hans-Göran Jansson har t ex i sitt överklagande bilagt ett brev (1996-11-21) till Uppsala kommun i frågan om nationalstatspark, på regeringens vägnar undertecknat av Anna Lindh, där kommunen uppmanas att mer i detalj studera aktuella natur- och kulturvärden i detta sammanhang.

Uppsala kommun har utarbetat en översiktsplan och låtit utföra en strategisk miljökonsekvensbeskrivning för översiktsplanen. Denna strategiska miljökonsekvensbeskrivning ligger på översiktlig nivå men har likväl resulterat i ett antal kartor som är relevanta för bedömning av det aktuella ärendet. Där finns också generella rekommendationer av typen att vid nybyggnation i anslutning till befintlig bebyggelse som försörjs med fjärrvärme bör fjärrvärme utnyttjas även i de tillkommande husen.

När detaljplanen togs reserverade sig en person, Liw Hahne (Sammanträdesprotokoll 2005-06-09). Skälen för hennes reservation framgår dock inte av tillgängliga handlingar. Miljö- och hälsoskyddsnämnden hade synpunkter på planen och påtalade de nya regler i plan- och bygglagens 5 kap. 18 §, tredje stycket som trädde i kraft den 21 juli 2004. ”Vid upprättande av detaljplaner ska de nya bestämmelserna i 6 kap. §§ 11-18 miljöbalken tillämpas om planen kan antas medföra betydande miljöpåverkan” (Uppsala kommun, Miljökontoret, tjänsteutlåtande 2004-09-03). Denna bedömning om att behov av MKB bör övervägas togs också i Miljö- och hälsoskyddsnämndens ställningstagande 2004-09-29. Undertecknade anser att Miljö- och hälsoskyddsnämnden här gör en rimlig bedömning medan byggnadsnämnden undviker att följa rekommendationen at ta fram ett bättre och godtagbart beslutsunderlag. Utöver Miljökontorets och Miljö- och hälsoskyddsnämndens yttrande som här bedöms vara av särskilt intresse har en rad sakägare i de närmast berörda fastigheterna återkommit genom överklaganden. Man menar bland annat att kommunen inför samrådet med de berörda redan gjort utfästelser gentemot JM AB varför samrådet varit föga meningsfullt. Karin Hendelberg och Arnulf Kristiansen boende vid Mollskinnsvägen uttrycker sig t ex på följande sätt:

”Vid det första informationsmöte som hölls uppfattade vi att kommunen redan gjort utfästelser till JM och Uppsalahem som medförde ett väsentligt minskat utrymmme att beakta synpunkter och alternativa förslag. Enligt vår uppfattning har det samrådsmöte som hållits inte uppfyllt de krav som bör ställas på ett sådant möte då vi uppfattade att det inte fanns något reellt utrymme för att beakta alternativa förslag. Vi uppfattar inte att våra förslag beaktats på ett konstruktivt sätt för att minimera försämring av miljön och risk för intrång. Sammantaget uppfattar vi att processen för att ta fram och besluta om detaljerna ej drivits på ett tillfredsställande sätt.”

Man får här bilden av en kommun som i samarbete med företag kör över sina invånare. Till dessa aspekter skall vi återkomma.

Expansionistisk politisk kultur dominerar i Uppsala

Uppsala är en kommun med cirka 180 000 invånare. I tidigare skeden har man nöjt sig med en måttlig årlig befolkningstillväxt men nu hör man siffror om att 250 000 personer på sikt är en rimlig siffra. Den ekonomiska dimensionen av tillväxttänkande betonas t ex av Lena Hartwig i ett samtal om regional utveckling med henne inom ramen för ett forskningsprojekt (Puskas-Nordin och Söderbaum 2004 s.17-18) under den tidigare mandatperioden. Bristen på bostäder ses då som hinder för tillväxt. Alltså måste vi bygga bostäder. Miljöfrågorna är bara en del av hela utvecklingsprocessen. Ungefär så tolkar vi hennes uttalanden. Den nya regimen i Uppsala verkar följa i samma fotspår.

Viss utbyggnad av staden med bostäder har skett på ett tämligen skonsamt sätt genom att tidigare industriområden tagits i anspråk; det finns förtätningsprojekt som kan betraktas som rimliga men när man går ut över naturmark som vid Västra Nåntuna finns anledning att tänka till extra. Redan i betänkandet ”Hushållning med mark och vatten” (SOU 1971:75) ifrågasattes byggande på åkermark. Vad har hänt som gör att den typen av rekommendationer nu kan sopas under mattan? Helt klart är att ökad takt i befolkningstillväxten kommer att kosta mycket i försämrad miljökvalitet för uppsalaborna. Samtidigt kan denna expansionism ifrågasättas i vidare sammanhang som vi skall finna.

Även om detta expansionistiska tänkande framträder tydligt inom vissa delar av förvaltningen, i företagsvärlden (JM) och med en underlättande inställning hos länsstyrelsen finns givetvis också de som är mer skeptiska bland politiker och inom delar av förvaltningen. Några anser att man bör ta en titt på vad lagen säger. Uppsalas tidigare miljöjurist har lämnat sin befattning eftersom respekten för gällande lag varit måttlig bland ledande aktörer i kommunen.

Planerna att bygga bostäder i det område som nu kallas ’Västra Nåntuna’ och i JM ABs ansökan om bygglov, ’Nåntuna ängar’, har debatteras flitigt i Upsala Nya Tidning med artiklar och insändare liksom i lokalradion. Söderbaum har skrivit debattartiklar under rubrikerna ”Kan dagens politiker ändra uppfattning?” och ”Icke hållbar exploatering” (UNT den 9/4 respektive 15/6). Flera insändare har förekommit (Peter Söderbaum 10/1, 18/1, Gunnar Skoglöv 22/1) och vid ett tillfälle har en ansvarig person från JM tagit till orda (Mikael Matts 14/1). Kommunens politiker och tjänstemän liksom länsstyrelsens tjänstemän har dock genomgående varit tysta i denna del av debatten.

Förenlighet med hållbar utveckling

Vi befinner oss i en period då regelförändringar sker på alla nivåer från Europeiska Unionen via Sverige som nation till den kommunala nivån. Förutsättningarna för byggnadsnämndernas arbete har förändrats. Det har aldrig handlat enbart om lokala lämplighetsfrågor där nämndens politiker kan tycka vad som passar dem. Hänsyn måste tas i vidare sammanhang. Vad som görs i Uppsala kommun har effekter långt utanför kommunens gränser och i relation till framtida generationer. Att avgränsa sakägarna till de närmast boende blir därför egendomligt. En konsekvens av att ta hållbar utveckling på allvar är att betydligt fler än de närmast boende är sakägare. Det kan t o m hävdas att hitresande personer som vill delta i pågående Linneéjubileum är sakägare. Vad vi gör med arvet efter Linné har globala dimensioner.
(Två av oss som undertecknar detta överklagande bor för övrigt mer än en kilometer från det aktuella området.)

Vår granskning handlar därför inte enbart om bygglovets förenlighet med detaljplan utan också om lämplighet och lagenlighet i de processer som lett fram till detta bygglov. Vi anser att kommunen och andra aktörer, främst länsantikvarien systematiskt har undvikit att ta fram ett tillfredsställande beslutsunderlag som är förenligt med Miljöbalk och Plan- och Bygglag.

I Miljöbalkens första kapitel §1sägs följande:
”Bestämmelserna i denna balk syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl.”
I samma paragraf sägs vidare att miljöbalken skall tillämpas så att
”1. människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan
2. värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas
3. den biologiska mångfalden bevaras
4. mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning tryggas …”

Plan- och Bygglagen inleds på likartat sätt i 1 kap. Inledande bestämmelser:
”1§ Denna lag innehåller bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Bestämmelserna syftar till att med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människor i dagens samhälle och för kommande generationer.” Lag (1993:419)

I båda dessa lagar talas alltså om hållbar utveckling och detta återspeglar en samhällsdebatt som pågått ett antal år och som dessa dagar kanske är särskilt aktuellt genom att klimathotet framstår som tydligare och i Uppsalas fall genom Linnéåret. Vad innebär då ’hållbar utveckling’? Det är uppenbart att olika tolkningar förekommer. Den tolkning som framträder när det gäller den hittillsvarande planeringsprocessen i Uppsala handlar om ’business as usual’. Hållbar utveckling betyder inget särskilt. Miljöfrågor finns och kan integreras i allt det andra. Tillväxt i BNP och monetär vinst för företag kan hyllas precis som förut.

I de lagar som här har citerats står hållbar utveckling för något delvis nytt. Brundtlandrapporten (WCED 1987, Söderbaum 2004) och Rio des Janeirokonferensen pekar i riktning mot

- en starkare betoning på olika icke-monetära effekter inte minst miljö och naturresurseffekter
- önskemålet att vidga de etiska och ideologiska synfältet till att också omfatta människor i andra regioner och framtida generationer
- en försiktighetsfilosofi. Kommer denna jordbruksmark att behövas i framtiden?
- tron på en utvecklad demokrati i problemlösningsprocessen

Det är uppenbart att ovanstående tolkning ställer krav på hur planering går till också i Uppsala kommun. Det instrument som framhävs i de nämnda lagarna är att en separat Miljökonsekvensbeskrivning genomförs. Hur detta går till framgår av Miljöbalkens kapitel 6, §§ 11 t o m 18.

En MKB borde ha genomförts som grund för detaljplanen men detta har alltså inte skett. Miljöaspekter framskymtar på ett tämligen ytligt och osystematiskt sätt i detaljplanen. Man konstaterar att Plan- och bygglagen kräver att en MKB upprättas om en detaljplan ”medför betydande påverkan på miljön, hälsan eller hushållning med mark, vatten och andra resurser”. Det sägs sedan att ”Stadsbyggnadskontoret bedömer att genomförande av detaljplanen inte betyder någon betydande påverkan i den betydelsen som avses i PBL och att det därmed inte föreligger behov att upprätta en sådan omfattande miljökonsekvensbeskrivning.”

Detta är en slentrianmässig formulering som använts av Uppsala kommun ett antal gånger och som åtminstone i detta fall framstår som grotesk. Följande aspekter bör noga studeras i en MKB:
-   Det aktuella området har tidigare (2002 i samband med underlag för den översiktliga planeringen) i kommunens planeringsdokument delvis bedömts som ’Skyddsvärt naturområde - speciellt värde’ och delvis ’Skyddsvärt naturområde - allmänt skyddsvärde’. Även ’skydd för landskapsbilden’ gäller i området. Hur förklaras den degradering av området ur skyddssynpunkt som nu sker? Hur ser man på att dessa värden oåterkalleligt elimineras
-    Det aktuella området kallas ’Nåntuna ängar’ i JMs ansökan. Om det handlar om ängar så bör där finnas en viss biologisk mångfald som bör undersökas. Biologisk mångfald är en av de miljökvalitetsaspekter som framhävs på nationell nivå
-   Att området som tidigare nämnts gränsar till områden som är skyddade i olika grad (Årike Fyris med Nåntuna Lund, Linnés Danmarksstig, hagmarker) bör också beaktas i en MKB
-   Dessa omgivande områden utnyttjas i mycket hög grad av uppsalabor för rekreation. Utnyttjandet för rekreation (promenader med och utan hund, stavgång, jogging, löpning, skidåkning, ridning) av tusentals uppsalabor bör undersökas i en MKB särskilt som rekreationsmöjligheterna påverkas negativt av en okänslig detaljplan. Självklart borde man ha en buffertzon gentemot rekreationsområdet
-   Området gränsar till områden med fornlämningar (bland annat järnåldersgravar) och innehåller fornlämningar. Bland annat kommer en av de nya husägarna att få en grav på sin tomt (skelettgrav från äldre järnåldern). Under denna grav framkom ytterligare stenpackninngar, tydande på tre äldre gravar enligt bedömningar av arkeolog Astrid Wexell. Företrädare för länsstyrelsens arkeologiska enhet har dock tillbakavisat behovet av förstudie, vilket hör till det bedrövliga i denna ’samrådsprocess’. Intresserade uppsalabor har på frivillig väg gjort observationer i området och initierat studier där Gerhard Schwarz, Sveriges Geologiska Undersökning genomfört mätningar med cesiummagnetometer och funnit intressanta strukturer som tyder på att fördjupad undersökning är angelägen (Schwarz 2006)
-   Nästan alla som yttrat sig i olika skeden har pekat på olägenheter för de nu boende i angränsande områden med genomfartstrafik dels under byggnadstid, dels sedan anläggningsperioden avslutats. Detta skall också studeras i en MKB.

Den bedömning som gjorts av Samhällsbyggnadskontoret är alltså felaktig enligt rimliga tolkningar av hållbar utveckling, Miljöbalk och PBL. Att stadsbyggnadskontoret likväl gör en sådan tolkning hänger sannolikt ihop med att man befinner sig i en politisk kultur där ledande aktörer tar lätt på miljöproblemen.

Om man inte hade satt sig in i frågorna om hållbar utveckling och MKB när beslut fattades om detaljplanen så borde man under den tid som gått sedan dess och mot bakgrund av tidningsdebatt mm idag ha insett vilken innebörd miljöbalken och PBL har i relation till det aktuella fallet.

Avvikelser mellan detaljplan och JMs ansökan om bygglov

JMs ansökan om bygglov är tyvärr så fri från konkretiseringar att den inte går att bedöma utan särskilda upplysningar på andra vägar. En sådan upplysning säger oss att JM kommer att använda eluppvärmning i de bostäder som man nu söker bygglov för. Detta trots att fjärrvärmenät försörjer den närliggande bebyggelsen. JM har här gjort en snäv kalkyl ur egen synvinkel och struntar i effekter i vidare sammanhang. JMs tidigare påstådda miljöprofil skadas givetvis av detta förfarande.

JM har vidare påbörjat byggande av tillfartsvägar mm innan bygglovet vunnit laga kraft. Man arbetar (liksom kommunens fastighetskontor) enligt de successiva bindningarnas princip i ett försök att låsa upp utvecklingen. Sedan kan man hänvisa till de kostnader man lagt ned inför eventuella ifrågasättanden. Enligt vår bedömning bör kommunens nära samarbete med JM ifrågasättas. Både kommunen, JM och länsstyrelsen borde tvärtom planera med flexibilitet så att man kan dra sig ur när något galet sker. En av oss som skriver dessa rader har varit med om ett fall i Uppsala kommun, Parkeringshuset Draken, som planerades längs gågatan men där tidningsdebatten och kommunalrådens strategiska tänkande ledde till att man kunde dra sig ur det hela.


Löfteskartell mellan kommun, länsstyrelse och företag

Det talas mycket om karteller mellan företag i samma bransch t ex mellan byggföretag, bensinföretag osv. Inför fortsatta studier av detta ärende finns emellertid anledning att tala om löfteskarteller eller löfteskaruseller av ett annat slag. Vi ser att enskilda aktörer t ex i länsantikvarien (Jan Helmer Gustafsson och Lars Wilson) beter sig på ett märkligt sätt när intresserade uppsalabor vill informera sig om registrering av fornlämningar, föra fram sina iakttagelser och lämna förslag till förundersökning.

Vi kan inte komma till någon annan bedömning än att länsstyrelsens representanter i samråd med Uppsala kommun deklarerat (utan att närmare undersöka saken) att några fornlämningar av betydelse inte finns och att man sedan envist håller fast vid detta löfte till kommunen. Kommunens fastighetskontor har i sin tur lovat JM att några fornlämningar inte finns och JM har t o m i kontrakt fått detta klargjort (med innebörden att kommunen får betala om man skulle stöta på något). JM kan därmed övervältra ansvaret på kommunen och kommunen kan övervältra ansvar på länsstyrelsen i en märklig kedja av löften och förnekande av ansvar.

Innebörden av denna något märkliga löfteskartell är att en liten självvald elit tar kommandot över händelseutvecklingen och håller varandra om ryggen på bekostnad av andra gruppers inflytande. Demokratin sätts ur spel. Vi kan debattera och skicka våra skrivelser som förut men de har ingen praktisk betydelse i det aktuella fallet. Möjligen påverkar vi planeringskulturen i Uppsala på litet längre sikt. En av oss som skriver detta kommer dock att i ett pågående läroboksprojekt på engelska ta upp detta fall som ett exempel på icke-hållbar planering i en universitetsstad. Samtidigt som Växjö – den andra Linnékommunen och universitetsstaden – figurerar i den internationella debatten som en mönsterkommun sover man ur miljösynpunkt i universitetsstaden Uppsala. Här finns specialister på MKB bland annat ett särskilt centrum och här skrivs läroböcker om MKB.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis gäller att ledande tjänstemän och politiker inom Uppsala kommun inte tagit till sig vad som uttrycks i Miljöbalken, PBL om hållbar utveckling och att skälen till att avvisa en MKB var ohållbara när man tog detaljplanen och att de är än mer ohållbara idag. Hållbar utveckling handlar om en tydlig riktningsförändring och då räcker det inte med det gamla vanliga.

Mot bakgrund av ovanstående yrkar vi att bygglovet upphävs och att Uppsala kommun och dess byggnadsnämnd omprövar hela projektet, alternativt genomför MKB m fl. undersökningar så att man i varje fall vet vad man gör.

Kompletteringar till detta överklagande följer.


Uppsala dag som ovan



Daniel Bolldén, Mollskinnsvägen 1, 75757 Uppsala


Catherine Gustafsson, Mollskinnsvägen 4, 75757 Uppsala


Dag Gustfsson, Mollskinnsvägen 4, 75757 Uppsala


Ebba Källström, Mollskinnsvägen 3, 75757 Uppsala


Lennart Nilsson Mollskinnsvägen 7, 75757 Uppsala


Margareta Nilsson, Mollskinnsvägen 7, 75757 Uppsala


Peter Söderbaum, Sömnadsvägen 31, 75757 Uppsala


Referenser:

Civildepartementet SOU 1971:75. Hushållning med mark och vatten. Inventeringar. Planöverväganden om vissa naturresurser. Former för fortlöpande fysisk riksplanering. Lagstiftning. Stockholm.

Puskas Nordin, Anna-Carin och Peter Söderbaum, 2004. Regional aktörers tankar om hållbar utveckling. Kalmar och Uppsalaregionerna som exempel. Mälardalens högskola, Ekonomihögskolan, Forskningsrapport 2004:1. Västerås.

Schwarz, Gerhard, 2006-10-23 Arkeo-Geofysik i området Västra Nåntuna/Uppsala.

Söderbaum, Peter, 2004. Democracy, Markets and Sustainable Development: The European Union as Example, European Environment, Vol. 14, pp. 342-355.

World Commission on Environment and Development (WCED), 1987. Our Common Future, Oxford University Press, Oxford.

För bara några år sedan, närmare bestämt 2002, hade det som nu kallas Västra Nåntuna status av skyddsvärt naturområde i kommunens översiktliga planering där ’särskilt skyddsvärde’ gällde i vissa delar och ’allmänt skyddsvärde’ i andra delar. Men nu är det fritt fram för exploatering och bostadsbyggande enligt kommunens byggnadsnämnd som tidigare tagit beslut om en detaljplan och nyligen meddelat bygglov.

Även ett bygglov kan överklagas av närboende och andra sakägare. Ett bygglov vinner inte laga kraft förrän överklagandeperioden passerat men JM AB satte grävskoporna i marken innan denna tid gått och påbörjade byggande av väg in till de planerade bostäderna. Bygglovet har överklagats av personer som formellt är sakägare och även av några personer som är intressenter i det intilliggande rekreationsområdet eller betonar värdet av områdets fornlämningar. Rekreationsområdets avskildhet påverkas liksom slitaget i de närliggande delarna av Lilla Djurgården. Överklagandet har sänts till länsstyrelsen och går sedan vidare till en juridisk instans, länsrätten.

Den snäva idén om vilka som är sakägare är i ett fall som detta grotesk. Numera handlar samhällsplanering om planering för hållbar utveckling och då är alla uppsalabor som ställt upp på denna utmaning sakägare. Även människor som bor i andra kommuner, regioner och ytterst i det globala samhället är sakägare när det gäller naturskövling och miljöförstörande i enskilda kommuner. Hållbar utveckling handlar vidare om att planera för framtida generationer. Det bör betonas att inom Uppsala kommuns miljökontor och i Miljö- och hälsoskyddsnämnd har man visat större förståelse för vad en hållbar utveckling innebär. Ett första steg är att man systematiskt tar reda på miljökonsekvenserna genom en MKB.

Året 2007 är ett speciellt år genom Linnéjubileet. Carl von Linné föddes den 23 maj för 300 år sedan. Uppsala kommun, JM AB och länsantikvarien vanhedrar Linné genom naturskövling just i de krokar där Linné rörde sig, den så kallade Danmarksstigen. De utländska gäster som kommer till Uppsala under året och som kanske prövar dessa markerade stigar kommer att kunna bevittna hur ängsmark omvandlas till bostadsområde. Vad skall de tänka när de ser grävmaskiner och byggkranar i omedelbar närhet av sina stigar?

Löfteskartell mellan Länsantikvarie, JM och Uppsala kommun

Hur kan detta ske och varför lyssnar man inte på sin egen Miljö- och hälsoskyddsnämnd och andra uppsalabor som protesterat. Om detta kan man bara spekulera. Den bild jag får är att omsvängningen från tidigare bevarandeambitioner till exploatering har att göra med en tillväxtideologi. Uppsala skall växa så snabbt som möjligt och då behövs bostäder. Företag som JM kan hjälpa till med bostadsbyggandet. Så enkelt är det. Att det finns andra hänsyn att ta bryr man sig inte så mycket om.

Hur fixar man detta? Hur kör man över dem som har annan mening? Jo så här går det till: De centrala aktörerna lovar att hålla samman och att man undviker ytterligare utredningar och att man dessutom stänger av alla kanaler så gott det går till personer som vill yttra sig eller ge konstruktiva förslag.

Uppsala kommuns politiker och tjänstemän (främst fastighetskontoret), ägnar sig åt ’samråd’ med länsantikvarien, vilket resulterar i att denne avvisar alla krav på utredningar om fornlämningar i Västra Nåntuna. Miljökonsekvensbeskrivningar undviks. MKB initierades i Sverige en gång under rubriken ”Att tänka efter före” men här har vi att göra med en kommun där ledande företrädare inte vill veta vad man gör. Uppsala kommuns företrädare kan sedan lova JM att det inte finns några fornlämningar som lägger hinder i vägen och JM lyckas till och med få detta nedskrivet i kontrakt. Vi har alltså här att göra med en löfteskarusell eller snarare löfteskartell.

Ordet kartell förknippas normalt med otillåtet samarbete mellan företag inom en och samma bransch t ex bensinbolag eller byggföretag. Men här handlar det om en annan typ av kartell som är lika farlig för samhället och direkt skadlig för demokratins funktion. När denna kartell är etablerad gäller det att genom olika strategiska låsningar tvinga fram den utveckling man kommit överens om dvs. att genomföra detaljplanen i det aktuella fallet. Fastighetskontoret säljer mark till JM för vägbyggnation, JM börjar bygga osv. Länsantikvarien stänger av alla ingående kommunikationskanaler.

Om någon står i vägen kan man sätta igång en förtalskampanj eller om han tillhör kommunens tjänstemän kan man göra sig av med henne eller honom. Uppsala hade tills helt nyligen en miljöjurist anställd men när han insisterade på att politiska bedömningar inte är det enda som gäller vid beslutsfattande utan att man måste följa lagen löste man det hela med avgångsvederlag. Så fungerar Uppsala kommun.

Flexibel planering passar bättre i ett demokratiskt samhälle

Är det vi ser i Uppsala då inte ett exempel på effektiv stadsplanering? Måste inte ledande aktörer lova varandra trohet ovanför huvudet på kommuninvånarna? Att man har kontakt med varandra är självklart men man bör samtidigt bygga in viss flexibilitet i planeringen. När jag första gången tog till orda i UNT under 1971 så handlade det om planering av parkeringshus i i Uppsala. Bland annat ett tänkt Parkeringshus Draken intill gågatan. Jag uttryckte farhågor att politiker och tjänstemän redan hade låst upp utvecklingen genom löften i olika riktningar kanske t o m kontrakt. En ledande politiker, jag vill minnas att det var Roland Agius, svarade i UNT att det fortfarande fanns öppningar för att avbryta planeringen av P-huset Draken. Detta skedde också. Man nöjde sig med ett mindre underjordsgarage.

I stället för att sabotera den demokratiska processen bör även dagens ledande aktörer planera med flexibilitet. JM borde ha väntat på att bygglovet vunnit laga kraft. Kommunen borde inte ha gjort några utfästelser om frånvaro av fornlämningar eftersom de bevisligen finns och länsantikvarien som kanske framstår som den störste boven borde ta sitt ansvar för fornlämningar på allvar i stället för att leka politiker. Även massmedia hör till de viktiga aktörerna. UNT får godkänt enligt mina bedömningar. Man har tagit in både artiklar och insändare i frågan. Att man inte tog in den artikel som finns redovisad i denna blogg är mer förlåtligt. Man kan inte låta en person komma till tals hur mycket som helst. (Men i en blogg går det tydligen bra att breda ut sig och det kommer vi att fortsätta att göra!)

Åter till Linné: Carl von Linné förknippas särskilt med två kommuner i Sverige nämligen Växjö där Linné föddes (i Stenbrohult) och Uppsala. I Uppsala har man uträttat något genom miljöpartiets försorg osv. men ägnar sig samtidigt åt naturskövling medan Växjö satsar tydligt på hållbar utveckling och lyfts fram som ett föredöme i den internationella litteraturen. Jag har tidigare i UNT föreslagit att man gör 2007 till ett år då Uppsala tar upp kampen med Växjö om att bli ett miljöföredöme och kanske också en kommun där demokratin fungerar och kommuninvånarna ses som medaktörer på väg mot hållbar utveckling och inte som besvärliga fiender. Men mitt förslag har hittills klingat ohört. Kopplingen mellan Linné och miljö/natur betraktas som långsökt. Behöver det vara så?

Uppsala 2007-02-18

Peter Söderbaum

Ale stenar, Stonehenge och senast Birka.

Dessa platser har den senste tiden lyfts fram i media som nyheter, efter att man gjort nya upptäckter med hjälp av magnetometri.
I Sverigen har riksantikvarieämbetet plötsligt blivit intresserade av denna teknik sedan man införskaffat egen utrustning.
Att tekniken har använts länge nere på kontinenten är inget som hindrar riksantikvarieämbetet att gå ut i media och påstå att nu skall man börja exportera metoden.

Nu råkar vi ha en expert, förmodligen Sveriges främste med mycket lång erfarenhet av magnetometri, i Uppsala. Nämligen Gerhard Schwarz på SGU.
Gerhard har totalt utfört fem magnetundersökningar på Nåntuna ängar, varav fyra har föranlett honom att rekomendera fördjupade undersökningar eller fridlysning.
Och detta på grund av de resultat vi fått fram.
Dessa resultat har inte beaktats överhuvudtaget vid bedömningen av Nåntuna ängar. Går inte att tolka, för ny teknik etc.

Att riksantikvarieämbetet inte har några problem att tolka sina egna resultat kan ju bero på konkurenssituationen. Genom att tiga ihjäl konkurenter (SGU) så är man ju ensamma med denna "nya" teknik.

Ett mönster som går igen när man får höra högt ansedda arkeologer (efter rundvandring på ängen), i förtroende, säga att de inte kan gå emot länsstyrelsen för då finns det inga jobb för dem sedan.

Nu har vi en ordning i det här landet där länsstyrelsen har ensamrätt på att bedöma om ett område är värt att skydda, gräva ut eller bebygga.
Det har visat sig omöjligt att ha en avvikande uppfattning i dylika ärenden.
Är det så här vi vill att frågan skall skötas eller är det på plats med förändring ?
Det må finnas mycket fornlämningar i Uppland, men inte oändligt, och värdet av enskilda fornlämningar skulle verkligen behöva granskas av mer än en allsmäktig tjänsteman på länsstyrelsen.

Daniel Bolldén

Tysta politiker och tjänstemän

 

Många uppsalabor är upprörda över kommunens planering när det gäller bostadsområdet i Västra Nåntuna. Politiker och planerare har bråttom. Uppsala skall växa så fort som möjligt och då hinner man inte tänka, än mindre utreda. Staden skall förtätas och ny mark bebyggas.

 

En debatt pågår med insändare från olika håll.  I den dialogen har i varje fall det aktuella byggföretaget J M tagit till orda. Men politiker och tjänstemän är tysta. Det är faktiskt ni som har ansvar. Hur har ni tänkt? Frågan är om ni vill eller kan lära er något av det som sker.

 

I Sverige som i många andra länder har vi krav på att Miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) skall genomföras när ’betydande miljökonsekvenser’ förväntas. När Byggnadsnämnden i Uppsala står inför exploateringsärenden löser man detta genom en slentrianmässig formulering ”Några betydande miljökonsekvenser föreligger ej”. Detta öde har drabbat detaljplanen för Västra Nåntuna och det är naturligtvis bekvämt att tänka och agera på det viset.

 

Eftersom kommunens företrädare inte förefaller vilja veta vad de gör skall jag i några punkter försöka peka på konsekvenser av projektet som borde studeras närmare:

-         En lång rad överklaganden har inkommit från de som bor i angränsande områden. De vill ha kvar den öppna marken och ifrågasätter exploateringsplanen i andra avseenden. Olägenheterna för de närboende och boende längs tillfartsvägarna som inte är byggda för byggnadsverksamhet eller för ytterligare exploatering talar för att projektet ej bör genomföras

-         Exploateringen innebär i sig ett betydande naturingrepp. Mark och vattensystem förändras vilket ger en rad följdeffekter. Ur klimatsynpunkt är t ex varje grönområde av betydelse. Effekterna är irreversibla dvs. oåterkalleliga. Området saluförs i färggranna broschyrer med blommor som ’Nåntuna ängar’ med anspelningar på Linné samtidigt som dessa ängar skall exploateras i sin helhet. Ett exempel på kommersiell cynism kan man tycka

-         Uppvärmningen av bostäderna skall ske med el vilket också det går stick i stäv med den i landet och Uppsala (?) förda klimatpolitiken

-         De motiv som anförts för exploateringen, social integrering och utnyttjande av befintlig infrastruktur faller eftersom Uppsalahem som skulle bygga flerfamiljsbostäderna dragit sig ur och eftersom vägarna inte är byggda för exploateringen och fjärrvärmen som finns i närheten inte skall utnyttjas

-         Debatten har hittills fokuserat mycket på fornlämningar eftersom marken gränsar till skyddade järnåldersgravar, Nåntuna lund mm och eftersom preliminära studier utförda av intresserade uppsalabor och tillkallade experter tyder på att området bör undersökas. Företrädare för länsstyrelsen irriteras av att människor intresserar sig för fornlämningar och anser sig veta – utan att undersöka saken – att fornlämningar av betydelse saknas

-         I det angränsande området, Lilla Djurgården, del av det skyddade Årike Fyris, finns ett elljusspår som besöks mer eller mindre regelbundet av tusentals uppsalabor. Det handlar om promenader med eller utan hund, stavgång, jogging, löpträning i ett område som bland annat för sin avskildhet från bebyggelse uppskattas mycket. Den stadsplan som man avser att genomföra är emellertid ritad på ett okänsligt sätt med bebyggelse inpå skogsbrynet och spåret. En viss buffertzon vore naturlig. En ridstig måste flyttas osv.

 

Om jag vore politiker, t ex kommunalråd eller ledamot av kommunens byggnadsnämnd skulle jag som ett minimum kräva MKB eller ingripa för att stoppa planeringen i ett tidigare skede. Om jag vore chefstjänsteman för samhällsplaneringsenheten skulle jag mot bakgrund av min kompetens som planerare och kommunens utfästelser när det gäller hållbar utveckling, klimatpolitik mm. kräva att en MKB genomförs i ett tidigt skede där också alternativa områden för bostäder studeras liksom möjligheten att mildra negativa effekter vid genomförande.

 

Frågan är om detta elände kan vändas till något positivt. Får vi se fler MKB vi exploateringsärenden i framtiden? Kan man t o m tänka sig att kommunens och byggföretagets företrädare sätter sig ned och omprövar hela projektet som ett ’olycksfall i arbetet’.

 

För egen del tänker jag fortsätta studera detta fall av samhällsplanering med synliggörande av olika aktörer och lyfta fram det i en läro- och debattbok som jag skriver under rubriken ’Understanding Sustainability Economics’ (Att förstå ekonomi för hållbar utveckling). Troligt är att Västra Nåntuna då får bli ett exempel på ohållbar planering. Men tills vidare vill jag tro att även politiker, tjänstemän och representanter för byggföretag inte är okänsliga för det uppsalabor uttrycker på olika vägar. I så fall skulle Västra Nåntuna exemplifiera den riktningsförändring som förr eller senare måste komma. Linneåret kan bli ett uppvaknandets år.

 

Peter Söderbaum

Professor emeritus, ekologisk ekonomi