Naturskövling i Linnés Uppsala
För bara några år sedan, närmare bestämt 2002, hade det som nu kallas Västra Nåntuna status av skyddsvärt naturområde i kommunens översiktliga planering där ’särskilt skyddsvärde’ gällde i vissa delar och ’allmänt skyddsvärde’ i andra delar. Men nu är det fritt fram för exploatering och bostadsbyggande enligt kommunens byggnadsnämnd som tidigare tagit beslut om en detaljplan och nyligen meddelat bygglov.
Även ett bygglov kan överklagas av närboende och andra sakägare. Ett bygglov vinner inte laga kraft förrän överklagandeperioden passerat men JM AB satte grävskoporna i marken innan denna tid gått och påbörjade byggande av väg in till de planerade bostäderna. Bygglovet har överklagats av personer som formellt är sakägare och även av några personer som är intressenter i det intilliggande rekreationsområdet eller betonar värdet av områdets fornlämningar. Rekreationsområdets avskildhet påverkas liksom slitaget i de närliggande delarna av Lilla Djurgården. Överklagandet har sänts till länsstyrelsen och går sedan vidare till en juridisk instans, länsrätten.
Den snäva idén om vilka som är sakägare är i ett fall som detta grotesk. Numera handlar samhällsplanering om planering för hållbar utveckling och då är alla uppsalabor som ställt upp på denna utmaning sakägare. Även människor som bor i andra kommuner, regioner och ytterst i det globala samhället är sakägare när det gäller naturskövling och miljöförstörande i enskilda kommuner. Hållbar utveckling handlar vidare om att planera för framtida generationer. Det bör betonas att inom Uppsala kommuns miljökontor och i Miljö- och hälsoskyddsnämnd har man visat större förståelse för vad en hållbar utveckling innebär. Ett första steg är att man systematiskt tar reda på miljökonsekvenserna genom en MKB.
Året 2007 är ett speciellt år genom Linnéjubileet. Carl von Linné föddes den 23 maj för 300 år sedan. Uppsala kommun, JM AB och länsantikvarien vanhedrar Linné genom naturskövling just i de krokar där Linné rörde sig, den så kallade Danmarksstigen. De utländska gäster som kommer till Uppsala under året och som kanske prövar dessa markerade stigar kommer att kunna bevittna hur ängsmark omvandlas till bostadsområde. Vad skall de tänka när de ser grävmaskiner och byggkranar i omedelbar närhet av sina stigar?
Löfteskartell mellan Länsantikvarie, JM och Uppsala kommun
Hur kan detta ske och varför lyssnar man inte på sin egen Miljö- och hälsoskyddsnämnd och andra uppsalabor som protesterat. Om detta kan man bara spekulera. Den bild jag får är att omsvängningen från tidigare bevarandeambitioner till exploatering har att göra med en tillväxtideologi. Uppsala skall växa så snabbt som möjligt och då behövs bostäder. Företag som JM kan hjälpa till med bostadsbyggandet. Så enkelt är det. Att det finns andra hänsyn att ta bryr man sig inte så mycket om.
Hur fixar man detta? Hur kör man över dem som har annan mening? Jo så här går det till: De centrala aktörerna lovar att hålla samman och att man undviker ytterligare utredningar och att man dessutom stänger av alla kanaler så gott det går till personer som vill yttra sig eller ge konstruktiva förslag.
Uppsala kommuns politiker och tjänstemän (främst fastighetskontoret), ägnar sig åt ’samråd’ med länsantikvarien, vilket resulterar i att denne avvisar alla krav på utredningar om fornlämningar i Västra Nåntuna. Miljökonsekvensbeskrivningar undviks. MKB initierades i Sverige en gång under rubriken ”Att tänka efter före” men här har vi att göra med en kommun där ledande företrädare inte vill veta vad man gör. Uppsala kommuns företrädare kan sedan lova JM att det inte finns några fornlämningar som lägger hinder i vägen och JM lyckas till och med få detta nedskrivet i kontrakt. Vi har alltså här att göra med en löfteskarusell eller snarare löfteskartell.
Ordet kartell förknippas normalt med otillåtet samarbete mellan företag inom en och samma bransch t ex bensinbolag eller byggföretag. Men här handlar det om en annan typ av kartell som är lika farlig för samhället och direkt skadlig för demokratins funktion. När denna kartell är etablerad gäller det att genom olika strategiska låsningar tvinga fram den utveckling man kommit överens om dvs. att genomföra detaljplanen i det aktuella fallet. Fastighetskontoret säljer mark till JM för vägbyggnation, JM börjar bygga osv. Länsantikvarien stänger av alla ingående kommunikationskanaler.
Om någon står i vägen kan man sätta igång en förtalskampanj eller om han tillhör kommunens tjänstemän kan man göra sig av med henne eller honom. Uppsala hade tills helt nyligen en miljöjurist anställd men när han insisterade på att politiska bedömningar inte är det enda som gäller vid beslutsfattande utan att man måste följa lagen löste man det hela med avgångsvederlag. Så fungerar Uppsala kommun.
Flexibel planering passar bättre i ett demokratiskt samhälle
Är det vi ser i Uppsala då inte ett exempel på effektiv stadsplanering? Måste inte ledande aktörer lova varandra trohet ovanför huvudet på kommuninvånarna? Att man har kontakt med varandra är självklart men man bör samtidigt bygga in viss flexibilitet i planeringen. När jag första gången tog till orda i UNT under 1971 så handlade det om planering av parkeringshus i i Uppsala. Bland annat ett tänkt Parkeringshus Draken intill gågatan. Jag uttryckte farhågor att politiker och tjänstemän redan hade låst upp utvecklingen genom löften i olika riktningar kanske t o m kontrakt. En ledande politiker, jag vill minnas att det var Roland Agius, svarade i UNT att det fortfarande fanns öppningar för att avbryta planeringen av P-huset Draken. Detta skedde också. Man nöjde sig med ett mindre underjordsgarage.
I stället för att sabotera den demokratiska processen bör även dagens ledande aktörer planera med flexibilitet. JM borde ha väntat på att bygglovet vunnit laga kraft. Kommunen borde inte ha gjort några utfästelser om frånvaro av fornlämningar eftersom de bevisligen finns och länsantikvarien som kanske framstår som den störste boven borde ta sitt ansvar för fornlämningar på allvar i stället för att leka politiker. Även massmedia hör till de viktiga aktörerna. UNT får godkänt enligt mina bedömningar. Man har tagit in både artiklar och insändare i frågan. Att man inte tog in den artikel som finns redovisad i denna blogg är mer förlåtligt. Man kan inte låta en person komma till tals hur mycket som helst. (Men i en blogg går det tydligen bra att breda ut sig och det kommer vi att fortsätta att göra!)
Åter till Linné: Carl von Linné förknippas särskilt med två kommuner i Sverige nämligen Växjö där Linné föddes (i Stenbrohult) och Uppsala. I Uppsala har man uträttat något genom miljöpartiets försorg osv. men ägnar sig samtidigt åt naturskövling medan Växjö satsar tydligt på hållbar utveckling och lyfts fram som ett föredöme i den internationella litteraturen. Jag har tidigare i UNT föreslagit att man gör 2007 till ett år då Uppsala tar upp kampen med Växjö om att bli ett miljöföredöme och kanske också en kommun där demokratin fungerar och kommuninvånarna ses som medaktörer på väg mot hållbar utveckling och inte som besvärliga fiender. Men mitt förslag har hittills klingat ohört. Kopplingen mellan Linné och miljö/natur betraktas som långsökt. Behöver det vara så?
Uppsala 2007-02-18
Peter Söderbaum
Även ett bygglov kan överklagas av närboende och andra sakägare. Ett bygglov vinner inte laga kraft förrän överklagandeperioden passerat men JM AB satte grävskoporna i marken innan denna tid gått och påbörjade byggande av väg in till de planerade bostäderna. Bygglovet har överklagats av personer som formellt är sakägare och även av några personer som är intressenter i det intilliggande rekreationsområdet eller betonar värdet av områdets fornlämningar. Rekreationsområdets avskildhet påverkas liksom slitaget i de närliggande delarna av Lilla Djurgården. Överklagandet har sänts till länsstyrelsen och går sedan vidare till en juridisk instans, länsrätten.
Den snäva idén om vilka som är sakägare är i ett fall som detta grotesk. Numera handlar samhällsplanering om planering för hållbar utveckling och då är alla uppsalabor som ställt upp på denna utmaning sakägare. Även människor som bor i andra kommuner, regioner och ytterst i det globala samhället är sakägare när det gäller naturskövling och miljöförstörande i enskilda kommuner. Hållbar utveckling handlar vidare om att planera för framtida generationer. Det bör betonas att inom Uppsala kommuns miljökontor och i Miljö- och hälsoskyddsnämnd har man visat större förståelse för vad en hållbar utveckling innebär. Ett första steg är att man systematiskt tar reda på miljökonsekvenserna genom en MKB.
Året 2007 är ett speciellt år genom Linnéjubileet. Carl von Linné föddes den 23 maj för 300 år sedan. Uppsala kommun, JM AB och länsantikvarien vanhedrar Linné genom naturskövling just i de krokar där Linné rörde sig, den så kallade Danmarksstigen. De utländska gäster som kommer till Uppsala under året och som kanske prövar dessa markerade stigar kommer att kunna bevittna hur ängsmark omvandlas till bostadsområde. Vad skall de tänka när de ser grävmaskiner och byggkranar i omedelbar närhet av sina stigar?
Löfteskartell mellan Länsantikvarie, JM och Uppsala kommun
Hur kan detta ske och varför lyssnar man inte på sin egen Miljö- och hälsoskyddsnämnd och andra uppsalabor som protesterat. Om detta kan man bara spekulera. Den bild jag får är att omsvängningen från tidigare bevarandeambitioner till exploatering har att göra med en tillväxtideologi. Uppsala skall växa så snabbt som möjligt och då behövs bostäder. Företag som JM kan hjälpa till med bostadsbyggandet. Så enkelt är det. Att det finns andra hänsyn att ta bryr man sig inte så mycket om.
Hur fixar man detta? Hur kör man över dem som har annan mening? Jo så här går det till: De centrala aktörerna lovar att hålla samman och att man undviker ytterligare utredningar och att man dessutom stänger av alla kanaler så gott det går till personer som vill yttra sig eller ge konstruktiva förslag.
Uppsala kommuns politiker och tjänstemän (främst fastighetskontoret), ägnar sig åt ’samråd’ med länsantikvarien, vilket resulterar i att denne avvisar alla krav på utredningar om fornlämningar i Västra Nåntuna. Miljökonsekvensbeskrivningar undviks. MKB initierades i Sverige en gång under rubriken ”Att tänka efter före” men här har vi att göra med en kommun där ledande företrädare inte vill veta vad man gör. Uppsala kommuns företrädare kan sedan lova JM att det inte finns några fornlämningar som lägger hinder i vägen och JM lyckas till och med få detta nedskrivet i kontrakt. Vi har alltså här att göra med en löfteskarusell eller snarare löfteskartell.
Ordet kartell förknippas normalt med otillåtet samarbete mellan företag inom en och samma bransch t ex bensinbolag eller byggföretag. Men här handlar det om en annan typ av kartell som är lika farlig för samhället och direkt skadlig för demokratins funktion. När denna kartell är etablerad gäller det att genom olika strategiska låsningar tvinga fram den utveckling man kommit överens om dvs. att genomföra detaljplanen i det aktuella fallet. Fastighetskontoret säljer mark till JM för vägbyggnation, JM börjar bygga osv. Länsantikvarien stänger av alla ingående kommunikationskanaler.
Om någon står i vägen kan man sätta igång en förtalskampanj eller om han tillhör kommunens tjänstemän kan man göra sig av med henne eller honom. Uppsala hade tills helt nyligen en miljöjurist anställd men när han insisterade på att politiska bedömningar inte är det enda som gäller vid beslutsfattande utan att man måste följa lagen löste man det hela med avgångsvederlag. Så fungerar Uppsala kommun.
Flexibel planering passar bättre i ett demokratiskt samhälle
Är det vi ser i Uppsala då inte ett exempel på effektiv stadsplanering? Måste inte ledande aktörer lova varandra trohet ovanför huvudet på kommuninvånarna? Att man har kontakt med varandra är självklart men man bör samtidigt bygga in viss flexibilitet i planeringen. När jag första gången tog till orda i UNT under 1971 så handlade det om planering av parkeringshus i i Uppsala. Bland annat ett tänkt Parkeringshus Draken intill gågatan. Jag uttryckte farhågor att politiker och tjänstemän redan hade låst upp utvecklingen genom löften i olika riktningar kanske t o m kontrakt. En ledande politiker, jag vill minnas att det var Roland Agius, svarade i UNT att det fortfarande fanns öppningar för att avbryta planeringen av P-huset Draken. Detta skedde också. Man nöjde sig med ett mindre underjordsgarage.
I stället för att sabotera den demokratiska processen bör även dagens ledande aktörer planera med flexibilitet. JM borde ha väntat på att bygglovet vunnit laga kraft. Kommunen borde inte ha gjort några utfästelser om frånvaro av fornlämningar eftersom de bevisligen finns och länsantikvarien som kanske framstår som den störste boven borde ta sitt ansvar för fornlämningar på allvar i stället för att leka politiker. Även massmedia hör till de viktiga aktörerna. UNT får godkänt enligt mina bedömningar. Man har tagit in både artiklar och insändare i frågan. Att man inte tog in den artikel som finns redovisad i denna blogg är mer förlåtligt. Man kan inte låta en person komma till tals hur mycket som helst. (Men i en blogg går det tydligen bra att breda ut sig och det kommer vi att fortsätta att göra!)
Åter till Linné: Carl von Linné förknippas särskilt med två kommuner i Sverige nämligen Växjö där Linné föddes (i Stenbrohult) och Uppsala. I Uppsala har man uträttat något genom miljöpartiets försorg osv. men ägnar sig samtidigt åt naturskövling medan Växjö satsar tydligt på hållbar utveckling och lyfts fram som ett föredöme i den internationella litteraturen. Jag har tidigare i UNT föreslagit att man gör 2007 till ett år då Uppsala tar upp kampen med Växjö om att bli ett miljöföredöme och kanske också en kommun där demokratin fungerar och kommuninvånarna ses som medaktörer på väg mot hållbar utveckling och inte som besvärliga fiender. Men mitt förslag har hittills klingat ohört. Kopplingen mellan Linné och miljö/natur betraktas som långsökt. Behöver det vara så?
Uppsala 2007-02-18
Peter Söderbaum
Kommentarer
Trackback