Överklagan av bygglov
Till
Länsstyrelsen Uppsala län 2007-02-13
75186 Uppsala
Undertecknade överklagar härmed Byggnadsnämnden i Uppsala kommuns beslut att ge bygglov till JM AB för Västra Nåntuna och begär inhibition av bygglovet. Detta beslut (2007-01-25) bör upphävas på grund av att man inte tagit fram beslutsunderlag enligt gällande lag. Detaljplan för Västra Nåntuna, Uppsala kommun (Diarienummer 2002/20042-1) har tidigare godkänts av kommunen.
Bakgrund
Detaljplanen för Västra Nåntuna omfattar cirka 11 hektar jordbruksmark som nu enligt detaljplan skall bebyggas med bostäder och vägar. Området gränsar till befintlig bebyggelse, Årike Fyris med Lilla Djurgården, Nåntuna Lund, hagmark med järnåldersgravar. Dessa dagar är det särskilt aktuellt att påpeka att Linnés Danmarksstig gränsar till området. De som äger fastigheter i anslutning till det nu aktuella området har beretts tillfälle att yttra sig och många har utnyttjat denna möjlighet. En lång rad fastighetsägare har uttryckligen avstyrkt detaljplanen vilket framgår av kommunens sammanställning (Stadsbyggnadskontoret, Samrådsredogörelse avseende förslag till detaljplan för Västra Nåntuna 2005-02-09). Sedan byggnadsnämnden tagit detaljplanen med smärre förändringar har ett stort antal sakägare överklagat och därvid framfört såväl snävare synpunkter som allmänna önskemål om natur och kultur. Ann-Mari och Hans-Göran Jansson har t ex i sitt överklagande bilagt ett brev (1996-11-21) till Uppsala kommun i frågan om nationalstatspark, på regeringens vägnar undertecknat av Anna Lindh, där kommunen uppmanas att mer i detalj studera aktuella natur- och kulturvärden i detta sammanhang.
Uppsala kommun har utarbetat en översiktsplan och låtit utföra en strategisk miljökonsekvensbeskrivning för översiktsplanen. Denna strategiska miljökonsekvensbeskrivning ligger på översiktlig nivå men har likväl resulterat i ett antal kartor som är relevanta för bedömning av det aktuella ärendet. Där finns också generella rekommendationer av typen att vid nybyggnation i anslutning till befintlig bebyggelse som försörjs med fjärrvärme bör fjärrvärme utnyttjas även i de tillkommande husen.
När detaljplanen togs reserverade sig en person, Liw Hahne (Sammanträdesprotokoll 2005-06-09). Skälen för hennes reservation framgår dock inte av tillgängliga handlingar. Miljö- och hälsoskyddsnämnden hade synpunkter på planen och påtalade de nya regler i plan- och bygglagens 5 kap. 18 §, tredje stycket som trädde i kraft den 21 juli 2004. ”Vid upprättande av detaljplaner ska de nya bestämmelserna i 6 kap. §§ 11-18 miljöbalken tillämpas om planen kan antas medföra betydande miljöpåverkan” (Uppsala kommun, Miljökontoret, tjänsteutlåtande 2004-09-03). Denna bedömning om att behov av MKB bör övervägas togs också i Miljö- och hälsoskyddsnämndens ställningstagande 2004-09-29. Undertecknade anser att Miljö- och hälsoskyddsnämnden här gör en rimlig bedömning medan byggnadsnämnden undviker att följa rekommendationen at ta fram ett bättre och godtagbart beslutsunderlag. Utöver Miljökontorets och Miljö- och hälsoskyddsnämndens yttrande som här bedöms vara av särskilt intresse har en rad sakägare i de närmast berörda fastigheterna återkommit genom överklaganden. Man menar bland annat att kommunen inför samrådet med de berörda redan gjort utfästelser gentemot JM AB varför samrådet varit föga meningsfullt. Karin Hendelberg och Arnulf Kristiansen boende vid Mollskinnsvägen uttrycker sig t ex på följande sätt:
”Vid det första informationsmöte som hölls uppfattade vi att kommunen redan gjort utfästelser till JM och Uppsalahem som medförde ett väsentligt minskat utrymmme att beakta synpunkter och alternativa förslag. Enligt vår uppfattning har det samrådsmöte som hållits inte uppfyllt de krav som bör ställas på ett sådant möte då vi uppfattade att det inte fanns något reellt utrymme för att beakta alternativa förslag. Vi uppfattar inte att våra förslag beaktats på ett konstruktivt sätt för att minimera försämring av miljön och risk för intrång. Sammantaget uppfattar vi att processen för att ta fram och besluta om detaljerna ej drivits på ett tillfredsställande sätt.”
Man får här bilden av en kommun som i samarbete med företag kör över sina invånare. Till dessa aspekter skall vi återkomma.
Expansionistisk politisk kultur dominerar i Uppsala
Uppsala är en kommun med cirka 180 000 invånare. I tidigare skeden har man nöjt sig med en måttlig årlig befolkningstillväxt men nu hör man siffror om att 250 000 personer på sikt är en rimlig siffra. Den ekonomiska dimensionen av tillväxttänkande betonas t ex av Lena Hartwig i ett samtal om regional utveckling med henne inom ramen för ett forskningsprojekt (Puskas-Nordin och Söderbaum 2004 s.17-18) under den tidigare mandatperioden. Bristen på bostäder ses då som hinder för tillväxt. Alltså måste vi bygga bostäder. Miljöfrågorna är bara en del av hela utvecklingsprocessen. Ungefär så tolkar vi hennes uttalanden. Den nya regimen i Uppsala verkar följa i samma fotspår.
Viss utbyggnad av staden med bostäder har skett på ett tämligen skonsamt sätt genom att tidigare industriområden tagits i anspråk; det finns förtätningsprojekt som kan betraktas som rimliga men när man går ut över naturmark som vid Västra Nåntuna finns anledning att tänka till extra. Redan i betänkandet ”Hushållning med mark och vatten” (SOU 1971:75) ifrågasattes byggande på åkermark. Vad har hänt som gör att den typen av rekommendationer nu kan sopas under mattan? Helt klart är att ökad takt i befolkningstillväxten kommer att kosta mycket i försämrad miljökvalitet för uppsalaborna. Samtidigt kan denna expansionism ifrågasättas i vidare sammanhang som vi skall finna.
Även om detta expansionistiska tänkande framträder tydligt inom vissa delar av förvaltningen, i företagsvärlden (JM) och med en underlättande inställning hos länsstyrelsen finns givetvis också de som är mer skeptiska bland politiker och inom delar av förvaltningen. Några anser att man bör ta en titt på vad lagen säger. Uppsalas tidigare miljöjurist har lämnat sin befattning eftersom respekten för gällande lag varit måttlig bland ledande aktörer i kommunen.
Planerna att bygga bostäder i det område som nu kallas ’Västra Nåntuna’ och i JM ABs ansökan om bygglov, ’Nåntuna ängar’, har debatteras flitigt i Upsala Nya Tidning med artiklar och insändare liksom i lokalradion. Söderbaum har skrivit debattartiklar under rubrikerna ”Kan dagens politiker ändra uppfattning?” och ”Icke hållbar exploatering” (UNT den 9/4 respektive 15/6). Flera insändare har förekommit (Peter Söderbaum 10/1, 18/1, Gunnar Skoglöv 22/1) och vid ett tillfälle har en ansvarig person från JM tagit till orda (Mikael Matts 14/1). Kommunens politiker och tjänstemän liksom länsstyrelsens tjänstemän har dock genomgående varit tysta i denna del av debatten.
Förenlighet med hållbar utveckling
Vi befinner oss i en period då regelförändringar sker på alla nivåer från Europeiska Unionen via Sverige som nation till den kommunala nivån. Förutsättningarna för byggnadsnämndernas arbete har förändrats. Det har aldrig handlat enbart om lokala lämplighetsfrågor där nämndens politiker kan tycka vad som passar dem. Hänsyn måste tas i vidare sammanhang. Vad som görs i Uppsala kommun har effekter långt utanför kommunens gränser och i relation till framtida generationer. Att avgränsa sakägarna till de närmast boende blir därför egendomligt. En konsekvens av att ta hållbar utveckling på allvar är att betydligt fler än de närmast boende är sakägare. Det kan t o m hävdas att hitresande personer som vill delta i pågående Linneéjubileum är sakägare. Vad vi gör med arvet efter Linné har globala dimensioner.
(Två av oss som undertecknar detta överklagande bor för övrigt mer än en kilometer från det aktuella området.)
Vår granskning handlar därför inte enbart om bygglovets förenlighet med detaljplan utan också om lämplighet och lagenlighet i de processer som lett fram till detta bygglov. Vi anser att kommunen och andra aktörer, främst länsantikvarien systematiskt har undvikit att ta fram ett tillfredsställande beslutsunderlag som är förenligt med Miljöbalk och Plan- och Bygglag.
I Miljöbalkens första kapitel §1sägs följande:
”Bestämmelserna i denna balk syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl.”
I samma paragraf sägs vidare att miljöbalken skall tillämpas så att
”1. människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan
2. värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas
3. den biologiska mångfalden bevaras
4. mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning tryggas …”
Plan- och Bygglagen inleds på likartat sätt i 1 kap. Inledande bestämmelser:
”1§ Denna lag innehåller bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Bestämmelserna syftar till att med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människor i dagens samhälle och för kommande generationer.” Lag (1993:419)
I båda dessa lagar talas alltså om hållbar utveckling och detta återspeglar en samhällsdebatt som pågått ett antal år och som dessa dagar kanske är särskilt aktuellt genom att klimathotet framstår som tydligare och i Uppsalas fall genom Linnéåret. Vad innebär då ’hållbar utveckling’? Det är uppenbart att olika tolkningar förekommer. Den tolkning som framträder när det gäller den hittillsvarande planeringsprocessen i Uppsala handlar om ’business as usual’. Hållbar utveckling betyder inget särskilt. Miljöfrågor finns och kan integreras i allt det andra. Tillväxt i BNP och monetär vinst för företag kan hyllas precis som förut.
I de lagar som här har citerats står hållbar utveckling för något delvis nytt. Brundtlandrapporten (WCED 1987, Söderbaum 2004) och Rio des Janeirokonferensen pekar i riktning mot
- en starkare betoning på olika icke-monetära effekter inte minst miljö och naturresurseffekter
- önskemålet att vidga de etiska och ideologiska synfältet till att också omfatta människor i andra regioner och framtida generationer
- en försiktighetsfilosofi. Kommer denna jordbruksmark att behövas i framtiden?
- tron på en utvecklad demokrati i problemlösningsprocessen
Det är uppenbart att ovanstående tolkning ställer krav på hur planering går till också i Uppsala kommun. Det instrument som framhävs i de nämnda lagarna är att en separat Miljökonsekvensbeskrivning genomförs. Hur detta går till framgår av Miljöbalkens kapitel 6, §§ 11 t o m 18.
En MKB borde ha genomförts som grund för detaljplanen men detta har alltså inte skett. Miljöaspekter framskymtar på ett tämligen ytligt och osystematiskt sätt i detaljplanen. Man konstaterar att Plan- och bygglagen kräver att en MKB upprättas om en detaljplan ”medför betydande påverkan på miljön, hälsan eller hushållning med mark, vatten och andra resurser”. Det sägs sedan att ”Stadsbyggnadskontoret bedömer att genomförande av detaljplanen inte betyder någon betydande påverkan i den betydelsen som avses i PBL och att det därmed inte föreligger behov att upprätta en sådan omfattande miljökonsekvensbeskrivning.”
Detta är en slentrianmässig formulering som använts av Uppsala kommun ett antal gånger och som åtminstone i detta fall framstår som grotesk. Följande aspekter bör noga studeras i en MKB:
- Det aktuella området har tidigare (2002 i samband med underlag för den översiktliga planeringen) i kommunens planeringsdokument delvis bedömts som ’Skyddsvärt naturområde - speciellt värde’ och delvis ’Skyddsvärt naturområde - allmänt skyddsvärde’. Även ’skydd för landskapsbilden’ gäller i området. Hur förklaras den degradering av området ur skyddssynpunkt som nu sker? Hur ser man på att dessa värden oåterkalleligt elimineras
- Det aktuella området kallas ’Nåntuna ängar’ i JMs ansökan. Om det handlar om ängar så bör där finnas en viss biologisk mångfald som bör undersökas. Biologisk mångfald är en av de miljökvalitetsaspekter som framhävs på nationell nivå
- Att området som tidigare nämnts gränsar till områden som är skyddade i olika grad (Årike Fyris med Nåntuna Lund, Linnés Danmarksstig, hagmarker) bör också beaktas i en MKB
- Dessa omgivande områden utnyttjas i mycket hög grad av uppsalabor för rekreation. Utnyttjandet för rekreation (promenader med och utan hund, stavgång, jogging, löpning, skidåkning, ridning) av tusentals uppsalabor bör undersökas i en MKB särskilt som rekreationsmöjligheterna påverkas negativt av en okänslig detaljplan. Självklart borde man ha en buffertzon gentemot rekreationsområdet
- Området gränsar till områden med fornlämningar (bland annat järnåldersgravar) och innehåller fornlämningar. Bland annat kommer en av de nya husägarna att få en grav på sin tomt (skelettgrav från äldre järnåldern). Under denna grav framkom ytterligare stenpackninngar, tydande på tre äldre gravar enligt bedömningar av arkeolog Astrid Wexell. Företrädare för länsstyrelsens arkeologiska enhet har dock tillbakavisat behovet av förstudie, vilket hör till det bedrövliga i denna ’samrådsprocess’. Intresserade uppsalabor har på frivillig väg gjort observationer i området och initierat studier där Gerhard Schwarz, Sveriges Geologiska Undersökning genomfört mätningar med cesiummagnetometer och funnit intressanta strukturer som tyder på att fördjupad undersökning är angelägen (Schwarz 2006)
- Nästan alla som yttrat sig i olika skeden har pekat på olägenheter för de nu boende i angränsande områden med genomfartstrafik dels under byggnadstid, dels sedan anläggningsperioden avslutats. Detta skall också studeras i en MKB.
Den bedömning som gjorts av Samhällsbyggnadskontoret är alltså felaktig enligt rimliga tolkningar av hållbar utveckling, Miljöbalk och PBL. Att stadsbyggnadskontoret likväl gör en sådan tolkning hänger sannolikt ihop med att man befinner sig i en politisk kultur där ledande aktörer tar lätt på miljöproblemen.
Om man inte hade satt sig in i frågorna om hållbar utveckling och MKB när beslut fattades om detaljplanen så borde man under den tid som gått sedan dess och mot bakgrund av tidningsdebatt mm idag ha insett vilken innebörd miljöbalken och PBL har i relation till det aktuella fallet.
Avvikelser mellan detaljplan och JMs ansökan om bygglov
JMs ansökan om bygglov är tyvärr så fri från konkretiseringar att den inte går att bedöma utan särskilda upplysningar på andra vägar. En sådan upplysning säger oss att JM kommer att använda eluppvärmning i de bostäder som man nu söker bygglov för. Detta trots att fjärrvärmenät försörjer den närliggande bebyggelsen. JM har här gjort en snäv kalkyl ur egen synvinkel och struntar i effekter i vidare sammanhang. JMs tidigare påstådda miljöprofil skadas givetvis av detta förfarande.
JM har vidare påbörjat byggande av tillfartsvägar mm innan bygglovet vunnit laga kraft. Man arbetar (liksom kommunens fastighetskontor) enligt de successiva bindningarnas princip i ett försök att låsa upp utvecklingen. Sedan kan man hänvisa till de kostnader man lagt ned inför eventuella ifrågasättanden. Enligt vår bedömning bör kommunens nära samarbete med JM ifrågasättas. Både kommunen, JM och länsstyrelsen borde tvärtom planera med flexibilitet så att man kan dra sig ur när något galet sker. En av oss som skriver dessa rader har varit med om ett fall i Uppsala kommun, Parkeringshuset Draken, som planerades längs gågatan men där tidningsdebatten och kommunalrådens strategiska tänkande ledde till att man kunde dra sig ur det hela.
Löfteskartell mellan kommun, länsstyrelse och företag
Det talas mycket om karteller mellan företag i samma bransch t ex mellan byggföretag, bensinföretag osv. Inför fortsatta studier av detta ärende finns emellertid anledning att tala om löfteskarteller eller löfteskaruseller av ett annat slag. Vi ser att enskilda aktörer t ex i länsantikvarien (Jan Helmer Gustafsson och Lars Wilson) beter sig på ett märkligt sätt när intresserade uppsalabor vill informera sig om registrering av fornlämningar, föra fram sina iakttagelser och lämna förslag till förundersökning.
Vi kan inte komma till någon annan bedömning än att länsstyrelsens representanter i samråd med Uppsala kommun deklarerat (utan att närmare undersöka saken) att några fornlämningar av betydelse inte finns och att man sedan envist håller fast vid detta löfte till kommunen. Kommunens fastighetskontor har i sin tur lovat JM att några fornlämningar inte finns och JM har t o m i kontrakt fått detta klargjort (med innebörden att kommunen får betala om man skulle stöta på något). JM kan därmed övervältra ansvaret på kommunen och kommunen kan övervältra ansvar på länsstyrelsen i en märklig kedja av löften och förnekande av ansvar.
Innebörden av denna något märkliga löfteskartell är att en liten självvald elit tar kommandot över händelseutvecklingen och håller varandra om ryggen på bekostnad av andra gruppers inflytande. Demokratin sätts ur spel. Vi kan debattera och skicka våra skrivelser som förut men de har ingen praktisk betydelse i det aktuella fallet. Möjligen påverkar vi planeringskulturen i Uppsala på litet längre sikt. En av oss som skriver detta kommer dock att i ett pågående läroboksprojekt på engelska ta upp detta fall som ett exempel på icke-hållbar planering i en universitetsstad. Samtidigt som Växjö – den andra Linnékommunen och universitetsstaden – figurerar i den internationella debatten som en mönsterkommun sover man ur miljösynpunkt i universitetsstaden Uppsala. Här finns specialister på MKB bland annat ett särskilt centrum och här skrivs läroböcker om MKB.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis gäller att ledande tjänstemän och politiker inom Uppsala kommun inte tagit till sig vad som uttrycks i Miljöbalken, PBL om hållbar utveckling och att skälen till att avvisa en MKB var ohållbara när man tog detaljplanen och att de är än mer ohållbara idag. Hållbar utveckling handlar om en tydlig riktningsförändring och då räcker det inte med det gamla vanliga.
Mot bakgrund av ovanstående yrkar vi att bygglovet upphävs och att Uppsala kommun och dess byggnadsnämnd omprövar hela projektet, alternativt genomför MKB m fl. undersökningar så att man i varje fall vet vad man gör.
Kompletteringar till detta överklagande följer.
Uppsala dag som ovan
Daniel Bolldén, Mollskinnsvägen 1, 75757 Uppsala
Catherine Gustafsson, Mollskinnsvägen 4, 75757 Uppsala
Dag Gustfsson, Mollskinnsvägen 4, 75757 Uppsala
Ebba Källström, Mollskinnsvägen 3, 75757 Uppsala
Lennart Nilsson Mollskinnsvägen 7, 75757 Uppsala
Margareta Nilsson, Mollskinnsvägen 7, 75757 Uppsala
Peter Söderbaum, Sömnadsvägen 31, 75757 Uppsala
Referenser:
Civildepartementet SOU 1971:75. Hushållning med mark och vatten. Inventeringar. Planöverväganden om vissa naturresurser. Former för fortlöpande fysisk riksplanering. Lagstiftning. Stockholm.
Puskas Nordin, Anna-Carin och Peter Söderbaum, 2004. Regional aktörers tankar om hållbar utveckling. Kalmar och Uppsalaregionerna som exempel. Mälardalens högskola, Ekonomihögskolan, Forskningsrapport 2004:1. Västerås.
Schwarz, Gerhard, 2006-10-23 Arkeo-Geofysik i området Västra Nåntuna/Uppsala.
Söderbaum, Peter, 2004. Democracy, Markets and Sustainable Development: The European Union as Example, European Environment, Vol. 14, pp. 342-355.
World Commission on Environment and Development (WCED), 1987. Our Common Future, Oxford University Press, Oxford.
Länsstyrelsen Uppsala län 2007-02-13
75186 Uppsala
Undertecknade överklagar härmed Byggnadsnämnden i Uppsala kommuns beslut att ge bygglov till JM AB för Västra Nåntuna och begär inhibition av bygglovet. Detta beslut (2007-01-25) bör upphävas på grund av att man inte tagit fram beslutsunderlag enligt gällande lag. Detaljplan för Västra Nåntuna, Uppsala kommun (Diarienummer 2002/20042-1) har tidigare godkänts av kommunen.
Bakgrund
Detaljplanen för Västra Nåntuna omfattar cirka 11 hektar jordbruksmark som nu enligt detaljplan skall bebyggas med bostäder och vägar. Området gränsar till befintlig bebyggelse, Årike Fyris med Lilla Djurgården, Nåntuna Lund, hagmark med järnåldersgravar. Dessa dagar är det särskilt aktuellt att påpeka att Linnés Danmarksstig gränsar till området. De som äger fastigheter i anslutning till det nu aktuella området har beretts tillfälle att yttra sig och många har utnyttjat denna möjlighet. En lång rad fastighetsägare har uttryckligen avstyrkt detaljplanen vilket framgår av kommunens sammanställning (Stadsbyggnadskontoret, Samrådsredogörelse avseende förslag till detaljplan för Västra Nåntuna 2005-02-09). Sedan byggnadsnämnden tagit detaljplanen med smärre förändringar har ett stort antal sakägare överklagat och därvid framfört såväl snävare synpunkter som allmänna önskemål om natur och kultur. Ann-Mari och Hans-Göran Jansson har t ex i sitt överklagande bilagt ett brev (1996-11-21) till Uppsala kommun i frågan om nationalstatspark, på regeringens vägnar undertecknat av Anna Lindh, där kommunen uppmanas att mer i detalj studera aktuella natur- och kulturvärden i detta sammanhang.
Uppsala kommun har utarbetat en översiktsplan och låtit utföra en strategisk miljökonsekvensbeskrivning för översiktsplanen. Denna strategiska miljökonsekvensbeskrivning ligger på översiktlig nivå men har likväl resulterat i ett antal kartor som är relevanta för bedömning av det aktuella ärendet. Där finns också generella rekommendationer av typen att vid nybyggnation i anslutning till befintlig bebyggelse som försörjs med fjärrvärme bör fjärrvärme utnyttjas även i de tillkommande husen.
När detaljplanen togs reserverade sig en person, Liw Hahne (Sammanträdesprotokoll 2005-06-09). Skälen för hennes reservation framgår dock inte av tillgängliga handlingar. Miljö- och hälsoskyddsnämnden hade synpunkter på planen och påtalade de nya regler i plan- och bygglagens 5 kap. 18 §, tredje stycket som trädde i kraft den 21 juli 2004. ”Vid upprättande av detaljplaner ska de nya bestämmelserna i 6 kap. §§ 11-18 miljöbalken tillämpas om planen kan antas medföra betydande miljöpåverkan” (Uppsala kommun, Miljökontoret, tjänsteutlåtande 2004-09-03). Denna bedömning om att behov av MKB bör övervägas togs också i Miljö- och hälsoskyddsnämndens ställningstagande 2004-09-29. Undertecknade anser att Miljö- och hälsoskyddsnämnden här gör en rimlig bedömning medan byggnadsnämnden undviker att följa rekommendationen at ta fram ett bättre och godtagbart beslutsunderlag. Utöver Miljökontorets och Miljö- och hälsoskyddsnämndens yttrande som här bedöms vara av särskilt intresse har en rad sakägare i de närmast berörda fastigheterna återkommit genom överklaganden. Man menar bland annat att kommunen inför samrådet med de berörda redan gjort utfästelser gentemot JM AB varför samrådet varit föga meningsfullt. Karin Hendelberg och Arnulf Kristiansen boende vid Mollskinnsvägen uttrycker sig t ex på följande sätt:
”Vid det första informationsmöte som hölls uppfattade vi att kommunen redan gjort utfästelser till JM och Uppsalahem som medförde ett väsentligt minskat utrymmme att beakta synpunkter och alternativa förslag. Enligt vår uppfattning har det samrådsmöte som hållits inte uppfyllt de krav som bör ställas på ett sådant möte då vi uppfattade att det inte fanns något reellt utrymme för att beakta alternativa förslag. Vi uppfattar inte att våra förslag beaktats på ett konstruktivt sätt för att minimera försämring av miljön och risk för intrång. Sammantaget uppfattar vi att processen för att ta fram och besluta om detaljerna ej drivits på ett tillfredsställande sätt.”
Man får här bilden av en kommun som i samarbete med företag kör över sina invånare. Till dessa aspekter skall vi återkomma.
Expansionistisk politisk kultur dominerar i Uppsala
Uppsala är en kommun med cirka 180 000 invånare. I tidigare skeden har man nöjt sig med en måttlig årlig befolkningstillväxt men nu hör man siffror om att 250 000 personer på sikt är en rimlig siffra. Den ekonomiska dimensionen av tillväxttänkande betonas t ex av Lena Hartwig i ett samtal om regional utveckling med henne inom ramen för ett forskningsprojekt (Puskas-Nordin och Söderbaum 2004 s.17-18) under den tidigare mandatperioden. Bristen på bostäder ses då som hinder för tillväxt. Alltså måste vi bygga bostäder. Miljöfrågorna är bara en del av hela utvecklingsprocessen. Ungefär så tolkar vi hennes uttalanden. Den nya regimen i Uppsala verkar följa i samma fotspår.
Viss utbyggnad av staden med bostäder har skett på ett tämligen skonsamt sätt genom att tidigare industriområden tagits i anspråk; det finns förtätningsprojekt som kan betraktas som rimliga men när man går ut över naturmark som vid Västra Nåntuna finns anledning att tänka till extra. Redan i betänkandet ”Hushållning med mark och vatten” (SOU 1971:75) ifrågasattes byggande på åkermark. Vad har hänt som gör att den typen av rekommendationer nu kan sopas under mattan? Helt klart är att ökad takt i befolkningstillväxten kommer att kosta mycket i försämrad miljökvalitet för uppsalaborna. Samtidigt kan denna expansionism ifrågasättas i vidare sammanhang som vi skall finna.
Även om detta expansionistiska tänkande framträder tydligt inom vissa delar av förvaltningen, i företagsvärlden (JM) och med en underlättande inställning hos länsstyrelsen finns givetvis också de som är mer skeptiska bland politiker och inom delar av förvaltningen. Några anser att man bör ta en titt på vad lagen säger. Uppsalas tidigare miljöjurist har lämnat sin befattning eftersom respekten för gällande lag varit måttlig bland ledande aktörer i kommunen.
Planerna att bygga bostäder i det område som nu kallas ’Västra Nåntuna’ och i JM ABs ansökan om bygglov, ’Nåntuna ängar’, har debatteras flitigt i Upsala Nya Tidning med artiklar och insändare liksom i lokalradion. Söderbaum har skrivit debattartiklar under rubrikerna ”Kan dagens politiker ändra uppfattning?” och ”Icke hållbar exploatering” (UNT den 9/4 respektive 15/6). Flera insändare har förekommit (Peter Söderbaum 10/1, 18/1, Gunnar Skoglöv 22/1) och vid ett tillfälle har en ansvarig person från JM tagit till orda (Mikael Matts 14/1). Kommunens politiker och tjänstemän liksom länsstyrelsens tjänstemän har dock genomgående varit tysta i denna del av debatten.
Förenlighet med hållbar utveckling
Vi befinner oss i en period då regelförändringar sker på alla nivåer från Europeiska Unionen via Sverige som nation till den kommunala nivån. Förutsättningarna för byggnadsnämndernas arbete har förändrats. Det har aldrig handlat enbart om lokala lämplighetsfrågor där nämndens politiker kan tycka vad som passar dem. Hänsyn måste tas i vidare sammanhang. Vad som görs i Uppsala kommun har effekter långt utanför kommunens gränser och i relation till framtida generationer. Att avgränsa sakägarna till de närmast boende blir därför egendomligt. En konsekvens av att ta hållbar utveckling på allvar är att betydligt fler än de närmast boende är sakägare. Det kan t o m hävdas att hitresande personer som vill delta i pågående Linneéjubileum är sakägare. Vad vi gör med arvet efter Linné har globala dimensioner.
(Två av oss som undertecknar detta överklagande bor för övrigt mer än en kilometer från det aktuella området.)
Vår granskning handlar därför inte enbart om bygglovets förenlighet med detaljplan utan också om lämplighet och lagenlighet i de processer som lett fram till detta bygglov. Vi anser att kommunen och andra aktörer, främst länsantikvarien systematiskt har undvikit att ta fram ett tillfredsställande beslutsunderlag som är förenligt med Miljöbalk och Plan- och Bygglag.
I Miljöbalkens första kapitel §1sägs följande:
”Bestämmelserna i denna balk syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl.”
I samma paragraf sägs vidare att miljöbalken skall tillämpas så att
”1. människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan
2. värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas
3. den biologiska mångfalden bevaras
4. mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning tryggas …”
Plan- och Bygglagen inleds på likartat sätt i 1 kap. Inledande bestämmelser:
”1§ Denna lag innehåller bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Bestämmelserna syftar till att med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människor i dagens samhälle och för kommande generationer.” Lag (1993:419)
I båda dessa lagar talas alltså om hållbar utveckling och detta återspeglar en samhällsdebatt som pågått ett antal år och som dessa dagar kanske är särskilt aktuellt genom att klimathotet framstår som tydligare och i Uppsalas fall genom Linnéåret. Vad innebär då ’hållbar utveckling’? Det är uppenbart att olika tolkningar förekommer. Den tolkning som framträder när det gäller den hittillsvarande planeringsprocessen i Uppsala handlar om ’business as usual’. Hållbar utveckling betyder inget särskilt. Miljöfrågor finns och kan integreras i allt det andra. Tillväxt i BNP och monetär vinst för företag kan hyllas precis som förut.
I de lagar som här har citerats står hållbar utveckling för något delvis nytt. Brundtlandrapporten (WCED 1987, Söderbaum 2004) och Rio des Janeirokonferensen pekar i riktning mot
- en starkare betoning på olika icke-monetära effekter inte minst miljö och naturresurseffekter
- önskemålet att vidga de etiska och ideologiska synfältet till att också omfatta människor i andra regioner och framtida generationer
- en försiktighetsfilosofi. Kommer denna jordbruksmark att behövas i framtiden?
- tron på en utvecklad demokrati i problemlösningsprocessen
Det är uppenbart att ovanstående tolkning ställer krav på hur planering går till också i Uppsala kommun. Det instrument som framhävs i de nämnda lagarna är att en separat Miljökonsekvensbeskrivning genomförs. Hur detta går till framgår av Miljöbalkens kapitel 6, §§ 11 t o m 18.
En MKB borde ha genomförts som grund för detaljplanen men detta har alltså inte skett. Miljöaspekter framskymtar på ett tämligen ytligt och osystematiskt sätt i detaljplanen. Man konstaterar att Plan- och bygglagen kräver att en MKB upprättas om en detaljplan ”medför betydande påverkan på miljön, hälsan eller hushållning med mark, vatten och andra resurser”. Det sägs sedan att ”Stadsbyggnadskontoret bedömer att genomförande av detaljplanen inte betyder någon betydande påverkan i den betydelsen som avses i PBL och att det därmed inte föreligger behov att upprätta en sådan omfattande miljökonsekvensbeskrivning.”
Detta är en slentrianmässig formulering som använts av Uppsala kommun ett antal gånger och som åtminstone i detta fall framstår som grotesk. Följande aspekter bör noga studeras i en MKB:
- Det aktuella området har tidigare (2002 i samband med underlag för den översiktliga planeringen) i kommunens planeringsdokument delvis bedömts som ’Skyddsvärt naturområde - speciellt värde’ och delvis ’Skyddsvärt naturområde - allmänt skyddsvärde’. Även ’skydd för landskapsbilden’ gäller i området. Hur förklaras den degradering av området ur skyddssynpunkt som nu sker? Hur ser man på att dessa värden oåterkalleligt elimineras
- Det aktuella området kallas ’Nåntuna ängar’ i JMs ansökan. Om det handlar om ängar så bör där finnas en viss biologisk mångfald som bör undersökas. Biologisk mångfald är en av de miljökvalitetsaspekter som framhävs på nationell nivå
- Att området som tidigare nämnts gränsar till områden som är skyddade i olika grad (Årike Fyris med Nåntuna Lund, Linnés Danmarksstig, hagmarker) bör också beaktas i en MKB
- Dessa omgivande områden utnyttjas i mycket hög grad av uppsalabor för rekreation. Utnyttjandet för rekreation (promenader med och utan hund, stavgång, jogging, löpning, skidåkning, ridning) av tusentals uppsalabor bör undersökas i en MKB särskilt som rekreationsmöjligheterna påverkas negativt av en okänslig detaljplan. Självklart borde man ha en buffertzon gentemot rekreationsområdet
- Området gränsar till områden med fornlämningar (bland annat järnåldersgravar) och innehåller fornlämningar. Bland annat kommer en av de nya husägarna att få en grav på sin tomt (skelettgrav från äldre järnåldern). Under denna grav framkom ytterligare stenpackninngar, tydande på tre äldre gravar enligt bedömningar av arkeolog Astrid Wexell. Företrädare för länsstyrelsens arkeologiska enhet har dock tillbakavisat behovet av förstudie, vilket hör till det bedrövliga i denna ’samrådsprocess’. Intresserade uppsalabor har på frivillig väg gjort observationer i området och initierat studier där Gerhard Schwarz, Sveriges Geologiska Undersökning genomfört mätningar med cesiummagnetometer och funnit intressanta strukturer som tyder på att fördjupad undersökning är angelägen (Schwarz 2006)
- Nästan alla som yttrat sig i olika skeden har pekat på olägenheter för de nu boende i angränsande områden med genomfartstrafik dels under byggnadstid, dels sedan anläggningsperioden avslutats. Detta skall också studeras i en MKB.
Den bedömning som gjorts av Samhällsbyggnadskontoret är alltså felaktig enligt rimliga tolkningar av hållbar utveckling, Miljöbalk och PBL. Att stadsbyggnadskontoret likväl gör en sådan tolkning hänger sannolikt ihop med att man befinner sig i en politisk kultur där ledande aktörer tar lätt på miljöproblemen.
Om man inte hade satt sig in i frågorna om hållbar utveckling och MKB när beslut fattades om detaljplanen så borde man under den tid som gått sedan dess och mot bakgrund av tidningsdebatt mm idag ha insett vilken innebörd miljöbalken och PBL har i relation till det aktuella fallet.
Avvikelser mellan detaljplan och JMs ansökan om bygglov
JMs ansökan om bygglov är tyvärr så fri från konkretiseringar att den inte går att bedöma utan särskilda upplysningar på andra vägar. En sådan upplysning säger oss att JM kommer att använda eluppvärmning i de bostäder som man nu söker bygglov för. Detta trots att fjärrvärmenät försörjer den närliggande bebyggelsen. JM har här gjort en snäv kalkyl ur egen synvinkel och struntar i effekter i vidare sammanhang. JMs tidigare påstådda miljöprofil skadas givetvis av detta förfarande.
JM har vidare påbörjat byggande av tillfartsvägar mm innan bygglovet vunnit laga kraft. Man arbetar (liksom kommunens fastighetskontor) enligt de successiva bindningarnas princip i ett försök att låsa upp utvecklingen. Sedan kan man hänvisa till de kostnader man lagt ned inför eventuella ifrågasättanden. Enligt vår bedömning bör kommunens nära samarbete med JM ifrågasättas. Både kommunen, JM och länsstyrelsen borde tvärtom planera med flexibilitet så att man kan dra sig ur när något galet sker. En av oss som skriver dessa rader har varit med om ett fall i Uppsala kommun, Parkeringshuset Draken, som planerades längs gågatan men där tidningsdebatten och kommunalrådens strategiska tänkande ledde till att man kunde dra sig ur det hela.
Löfteskartell mellan kommun, länsstyrelse och företag
Det talas mycket om karteller mellan företag i samma bransch t ex mellan byggföretag, bensinföretag osv. Inför fortsatta studier av detta ärende finns emellertid anledning att tala om löfteskarteller eller löfteskaruseller av ett annat slag. Vi ser att enskilda aktörer t ex i länsantikvarien (Jan Helmer Gustafsson och Lars Wilson) beter sig på ett märkligt sätt när intresserade uppsalabor vill informera sig om registrering av fornlämningar, föra fram sina iakttagelser och lämna förslag till förundersökning.
Vi kan inte komma till någon annan bedömning än att länsstyrelsens representanter i samråd med Uppsala kommun deklarerat (utan att närmare undersöka saken) att några fornlämningar av betydelse inte finns och att man sedan envist håller fast vid detta löfte till kommunen. Kommunens fastighetskontor har i sin tur lovat JM att några fornlämningar inte finns och JM har t o m i kontrakt fått detta klargjort (med innebörden att kommunen får betala om man skulle stöta på något). JM kan därmed övervältra ansvaret på kommunen och kommunen kan övervältra ansvar på länsstyrelsen i en märklig kedja av löften och förnekande av ansvar.
Innebörden av denna något märkliga löfteskartell är att en liten självvald elit tar kommandot över händelseutvecklingen och håller varandra om ryggen på bekostnad av andra gruppers inflytande. Demokratin sätts ur spel. Vi kan debattera och skicka våra skrivelser som förut men de har ingen praktisk betydelse i det aktuella fallet. Möjligen påverkar vi planeringskulturen i Uppsala på litet längre sikt. En av oss som skriver detta kommer dock att i ett pågående läroboksprojekt på engelska ta upp detta fall som ett exempel på icke-hållbar planering i en universitetsstad. Samtidigt som Växjö – den andra Linnékommunen och universitetsstaden – figurerar i den internationella debatten som en mönsterkommun sover man ur miljösynpunkt i universitetsstaden Uppsala. Här finns specialister på MKB bland annat ett särskilt centrum och här skrivs läroböcker om MKB.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis gäller att ledande tjänstemän och politiker inom Uppsala kommun inte tagit till sig vad som uttrycks i Miljöbalken, PBL om hållbar utveckling och att skälen till att avvisa en MKB var ohållbara när man tog detaljplanen och att de är än mer ohållbara idag. Hållbar utveckling handlar om en tydlig riktningsförändring och då räcker det inte med det gamla vanliga.
Mot bakgrund av ovanstående yrkar vi att bygglovet upphävs och att Uppsala kommun och dess byggnadsnämnd omprövar hela projektet, alternativt genomför MKB m fl. undersökningar så att man i varje fall vet vad man gör.
Kompletteringar till detta överklagande följer.
Uppsala dag som ovan
Daniel Bolldén, Mollskinnsvägen 1, 75757 Uppsala
Catherine Gustafsson, Mollskinnsvägen 4, 75757 Uppsala
Dag Gustfsson, Mollskinnsvägen 4, 75757 Uppsala
Ebba Källström, Mollskinnsvägen 3, 75757 Uppsala
Lennart Nilsson Mollskinnsvägen 7, 75757 Uppsala
Margareta Nilsson, Mollskinnsvägen 7, 75757 Uppsala
Peter Söderbaum, Sömnadsvägen 31, 75757 Uppsala
Referenser:
Civildepartementet SOU 1971:75. Hushållning med mark och vatten. Inventeringar. Planöverväganden om vissa naturresurser. Former för fortlöpande fysisk riksplanering. Lagstiftning. Stockholm.
Puskas Nordin, Anna-Carin och Peter Söderbaum, 2004. Regional aktörers tankar om hållbar utveckling. Kalmar och Uppsalaregionerna som exempel. Mälardalens högskola, Ekonomihögskolan, Forskningsrapport 2004:1. Västerås.
Schwarz, Gerhard, 2006-10-23 Arkeo-Geofysik i området Västra Nåntuna/Uppsala.
Söderbaum, Peter, 2004. Democracy, Markets and Sustainable Development: The European Union as Example, European Environment, Vol. 14, pp. 342-355.
World Commission on Environment and Development (WCED), 1987. Our Common Future, Oxford University Press, Oxford.
Kommentarer
Trackback